En gång i tiden ansågs Lord Byron vara den störste av engelska romantiker. Nu har hans dikter åter översatts till svenska, skriver Tommy Olofsson.

Tidigare forskning om Esaias Tegnér behandlar hans diktning. Men Sten Hidal studerar hans insatser som biskop, skriver Tommy Olofsson.

För 50 år sedan var forskningen om James Joyce och hans författarskap ännu någorlunda möjlig att överblicka. Det är den knappast längre. Den har under de senaste årtiondena svällt över alla bräddar och ter sig numera enormt livaktig särskilt i USA. Från andra sidan Atlanten har en rad väsentliga arbeten kommit, men även en hel del abstrusa studier, ibland så teoristyrda att de knappast kan sägas ha bidragit till Joyceforskningen alls utan mest framstått som provkörningar av någon ny teori eller något modernt paradigm som ännu inte har prövats på den store irländaren.

Antologin Den levande Stagnelius innehåller flera synpunktsrika texter om skalden, som dog för 200 år sedan, skriver Tommy Olofsson.

Den nyligen avlidne Henrik Nordbrandt hör till de få nordiska författare som på senare år har nämnts som möjliga Nobelpristagare i litteratur

Det är en fin och förtätad bok om Hjalmar Gullberg som Kjell Espmark har skrivit och som i vår har utkommit postumt efter författarens död i september ifjol. Den har undertiteln ”Ett porträtt av Hjalmar Gullberg”, medan huvudtiteln är ett avhugget citat av Gullberg själv, ”… att förinta detta som är jag”. Förtätningen kommer sig delvis av att framställningen är originell och framstår som en blandning av olika genrer: biografi, roman och komparativ litteraturvetenskaplig studie. Så här förklarar Espmark själv bokens natur: ”Framställningen bildar en egen genre mellan roman och litteraturhistoria genom att […] dela Hjalmar Gullbergs perspektiv, ja, genom att låna hans sensorium i utbyte mot mitt eget.”

Artikeln tar sin utgångspunkt i att James Joyces Ulysses publicerades för hundra år sedan och försöker förklara hur det kommer sig att denna roman har fått en särställning i 1900-talets litteratur.