När muntliga utsagor flyttas från tal till text får de ny form och kan tolkas på ett nytt sätt, eftersom de rekontextualiseras i ett annat medium där de filtreras genom en skribent som gör olika språkliga och innehållsliga val. I den här studien undersöks hur anföring (återgivande av andras utsagor) och evidentialitet (skribentens ansvarstagande för kunskapskällan) synliggörs i polisstudenters texter och hur dessa språkliga kategorier kan påverka yttrandens trovärdighet. Det undersökta materialet består av 74 avrapporterings-PM som skrevs efter att en grupp polisstudenter tittat på ett filmklipp från ett autentiskt ingripande. Genom systematisk närläsning av texterna analyserades de dels kvantitativt för att visa på frekvens i bruket av olika former av anföring, dels kvalitativt i fråga om evidentialitetens inverkan på anföringens styrka och trovärdighet. Resultatet visar sammantaget att indirekt anföring är vanligare än direkt anföring i studenternas PM och att markörer för evidentialitet förekom i 15 % av de undersökta texterna. Kvalitativt visar resultaten att det finns problem med de rekontextualiseringar som stunderna gör i samband med indirekt anföring, eftersom de ofta resulterar i betydelseförskjutningar, medan de direkta anföringarna ofta är partiella, inkorrekt återgivna eller ibland fabricerade. Manifest evidentialitet förekommer främst i samband med indirekt anföring, vilket kan påverka yttrandets trovärdighet både negativt och positivt, beroende på om den det som anförs är korrekt återgivet eller inte. De möjliga implikationer för undervisning om skrivande inom polisutbildningen som studien pekar på är att studenterna behöver medvetandegöras om hur rekontextualisering av utsagor kan påverka innehåll, struktur och tolkning och hur olika typer av anföringsbruk har potential att vara mer eller mindre överensstämmande med det yttrade. Detta pekar alltså på ett utbildningsbehov som går utöver språkets yta och som kan behövas för att säkra och utveckla studenternas skrivande så det blir rättssäkert, tydligt och begripligt.

I denna vänskrift firas Maria Lindgren, språkvetare vid Linnéuniversitetet, med en uppsättning artiklar som på olika sätt anknyter till hennes forskningsintressen, såsom didaktiska frågor, offentlig kommunikation, försvunna runstenar och textpraktiker.

The aim of this study is to investigate how modifications of reporting verbs, modality, style and use of quotation marks in an authentic police report can lead to different interpretations by two groups of trainee police officers. Data was collected through an experiment in a classroom setting, where police trainees discussed two versions of the same police report in focus group discussions. The trainees' statements were categorised into three themes: impression of the victim, impression of the accused, and assessment of the situation's severity. The results show that modifications such as formal or informal choice of words and the use of scare quotes proved to be influential linguistic modifications. In contrast, variation of reporting verbs and modality appeared less significant. The two versions of the text created different impressions of both the victim and the accused, and the interpretations of the severity of the situation depicted in the text varied between the two trainee groups. This highlights the importance of further study of the linguistic constructions of victims and perpetrators in police texts, in order to ensure credibility and equality before the law.

I artikeln redovisas en analys av lärarstudenternas föreställningar om språkhistoria och ämnesdidaktik. Materialet utgörs av lektionsplaneringar som ämneslärarstudenter gjort som uppgift i en kurs i språkhistoria. Med stöd av diskursanalytiska verktyg uppvisar analysen en rädsla hos lärarstudenterna att ämnesområdet språkhistoria i sig inte räcker för att entusiasmera deras kommande elever, men det sägs aldrig explicit. Istället finns en underliggande presupposition i studenternas lektionsförslag att språkhistoria är svårt och skrämmande att undervisa om. För att råda bot på detta föreslår lärarstudenterna ett antal strategier som gör undervisningen lättsam och som inte kräver att svenskläraren har ämnesdjup.

Skrivandet är en central del av polisyrket. En polis auktoritet är inte bara synlig utåt genom uniformen, utan också genom de texter som ingår i förundersökningar och utredningar och som når många olika mottagare. Myndighetsutövningen ställer förstås stora krav på ett tydligt och precist språkbruk och rättssäkra texter.Skrivande polis är förankrad i praktisk polisutövning och baseras på språkvetenskaplig forskning och gällande lagtext. Tillsammans lägger dessa tre perspektiv grund för en säker och juridiskt hållbar språkhantering för yrkespoliser. Bokens kapitel behandlar flera grundläggande områden som är viktiga för skrivande poliser, som att göra tal till text, att förhålla sig objektiv och att skriva för olika mottagare. Författaren resonerar om hur formuleringar och ordval styr läsaren samt visar hur texter bör utformas språkligt för att vara funktionella i utredningsprocessen.Skrivande polis är en handbok i skrivande som riktar sig till såväl polisstudenter i utbildning som till verksamma yrkespoliser. Den innehåller bland annat handfasta råd om vad som är språkligt viktigt att tänka på i förundersökningstexterna anmälan, förhör och PM.