The article is about Strindberg's valutation of predecessors and contemporary authors and deals with how he values them – that is authors that might classify as Strindberg's "western canon". Strindberg´s esoteric worldview contained the belief that devine powers were reflected in art – as well as in nature and in life. But true art has, in Strindberg's view, not only a coneection with the devine but with eartly things as well. My question to Strindberg's opinions about fellow writer's art, is if he means that their writing can be judged by whether they produce continuity or discontinuity in the connections to the earthly world as well as to the devine.The aim is to look at what Strindberg sees as productive in the process of creating – what in his opinion is – true art. It's also about Strindberg's valutation of imagination – that in the esoteric tradition is seen to have a mediating function between art and reality. Do the writers Strindberg comments on have connections with the real world and/or the divine in their writing, or is the connection somehow broken? And what have these connections or broken connections to do with whether they (in Strindberg's opinion) succed or do not succed in their writing? Can connections or broken connections reflect how truthful they communicate?

Fadersuppror och konstnärsdrömmar – Strindbergsprotagonister skärskådar ljuset från Rom 

Jag kommer ta upp berättelser om Strindbergskaraktärer som strävar mot konstnärliga eller religiösa mål i staden Rom. En av dessa berättelser är från Strindbergs samtid och har väl närmast honom själv som protagonist och är sannolikt en parodisk version av hans egna upplevelser i Rom under det enda besök han gjorde där. De andra historierna försiggår i olika historiska epoker med historiska personer som protagonister. Ett genomgående tema i samtliga är att huvudpersonerna gör en sorts skärskådning av tanken på staden Rom som platsen för en högtstående civilisation. Det är för att åtnjuta denna civilisation eller ifrågasätta en överdriven beundran av den de befinner sig i Rom. Det skildras såväl en hänförelse för ”ljuset från Rom” som tydliga uppror mot en romantiserande uppfattning i enlighet med förfädernas, dvs. romantikernas, ideal. Det beskrivs också ett än mer konkret fadersuppror – huvudpersonernas försök att finna en egen väg och bryta sig fria från fädernas och föräldramaktens kontroll. Jag kommer granska protagonisternas inställning till det antika, och sedermera det kristna, Roms kultur- och konstskatter – kyrkor, basilikor, statyer, stanzer och berömda takmålningar etc. och deras inställning till tanken på Rom som en helig stad och/eller ett heligt rum för konsten. Frågan som ställs är i vilka avseenden denna i deras tycke sakrala, alternativt avsakraliserade, mark kan sägas fungera stimulerande för deras fantasi och konstnärliga eller religiösa strävanden. Hur påverkas de av ”ljuset från Rom”?

I novellen ”Samvetskval” (Utopier i verkligheten SV19) förklaras den plötsliga förbättringen i Herr von Bleichrodens sinnesstämning – när han får se sin dotter – av att hans samhällssjäl övergår i en natursjäl:

Vid åsynen av sin dotter tycktes något nytt stiga upp i, vad herr von Bleichroden kallade sin natursjäl, till skillnad från samhällssjälen, som produceras av uppfostran (s. 172).

De båda företeelserna samhällssjäl/natursjäl återkommer på flera ställen i Strindbergs åttiotalsproduktion. De speglar också det vankelmod den unge Johan i Tjänstekvinnans son känner inför tanken att gå ut i samhället och tjäna sitt levebröd. Han tvekar inför ”hela det konstiga kulturlivet” och det framgår hur hans natur, hans upprorsanda, hans ”Vårflod”, så lätt grumlas, och i solidaritet med den unge protagonistens upproriska känslor frågas om inte ”den unge såg rätt innan samhället stack ut ögonen på honom” (SV21, s. 212). Upplysningens upprorsanda försvaras alltså med hjälp av polariseringen samhälle/natur. I och med omorienteringen i författarskapet under nittiotalet mot en mer religiöst präglad livssyn fungerar emellertid inte längre natursjälen som rättesnöre, utan människosjälen måste nu underordnas det gudomliga.

I skrifter såväl före som efter den religiösa omorienteringen ger Strindberg uttryck för tanken att upplysningsprojektet mer än en upplysning inneburit en upplösning. Tron på människosjälens gudomliga natur tappades bort men inget nytt kom i dess ställe, ansåg han. Att dessa tankar funnits genom hela författarskapet gör att övergången i författarskapet från upprorisk samhällssjäl till konservativ andlighet kanske inte kom helt oförmodat. Utifrån de olika själsbegreppen undersöks hur säker den unge samhällsomstörtaren, såväl som den religiöse fundamentalisten, var på sin sak, och huruvida den strängt religiösa ståndpunkten i det senare författarskapet varit ett sätt att överbrygga den upplösning (av människosjälen) upplysningen sägs ha inneburit.

Texten är ett bidrag till antologin En lundensisk litteraturhsitoria. Den handlar om hur Strindberg påverkade sina vänner i Lund och om vilken inverkan de hade på honom. Den utgår från ett fragment i Gröna Säcken, ett utkast till ett aldrig färdigställt drama, som fångar in stämningar och drömskt beskrivna platser från Strindbergs tid i Lund.

What is the relation between reality and imagination in the artist's production of images? I've been looking at Strindberg's thoughts about this in his late work Zones of the Spirit, using texts about artists making pictures – and those texts seem often to deal with portraying women. In the esoteric worldview Strindberg is expressing in Zones of the Spirit, imagination is a medium balancing on a transitional stage between reality and unreality, a stage which must be well balanced for the peace of art, or for the image, to work out well. The image seems to need some likeness to the regular reality to start with, but for the image to become well organized, the artist must reduce some of this similarity. The well brought about image needs also to have a resemblance with the artist's inner picture of the object, which is being produced. According to Strindberg's esoteric worldview this inner picture is far more real than the actual figure the artist is portraying. And it seems that when there is a fault in the image, it may be due to both the artist's disability to grasp actual reality and the real object's (the woman’s) disability to become alike the artist's inner picture.

What is at stake is a struggle between art, seen as the inner picture of the artist, and the portrayed object. When portraying a beloved woman, who in real life doesn’t behave according to the wishes of the artist, the outcome of the picture is due to the artist’s capability to keep the real woman, not the picture, away from her other admirers. In this respect real objects and art, that is the artist’s inner picture of that object, are interdependent – and it seems that real life defeats art. In another example, portraying a woman aiming to analyse her spiritual disability, there is a complicated discussion of how that woman sleepwalker (in some essays associated with the artist) is incapable of grasping both ordinary reality and the higher reality, which is the artist’s medium, and therefore she can’t make up the picture she would need to see her own disabilities. Even here one can see that the process leading to a full transformation, necessary to produce a well-balanced picture, is hindered.

To some up the thoughts on art and reality expressed in Zones of the Spirit – one would wish that art had a better and stronger influence on reality and that reality would adjust in a more proper way to the inner pictures of the artist – but alas – this is often not the case.

Jag ska undersöka texter i En blå bok där Strindberg beskriver det konstnärliga arbetet. Det handlar inte enbart om författarens arbete utan även om bildkonstnärens och ibland kanske om en blandning av dessa. Tankar som återkommer i uppsatserna är frågan om konstens verklighet.

Strindberg binder ihop tanken på konstens verklighet med den religiösa identitetsprocessen när han liknar konstnären vid en sömngångare – en bild som kan knytas till den bibliska föreställningen att människan måste väckas i sin slummer och vakna upp till ett verkligt liv. Sömngångaren i Blå boken balanserar emellertid på en ömtålig gräns mellan sömn och vakenhet – översättbar till gränsen mellan overklighet och verklighet – och det verkar vara i det tillståndet denne kan hålla sina bilder vid liv.

I Blå bokens esoteriska världsbild är fantasin ett övergångsfenomen, en sorts materia på gränsen mellan verklighet och overklighet, och det är ett tillstånd som måste upprätthållas för att dikten ska fungera. Hur detta gränsfenomen och övergångstillstånd skildras i texterna kommer utredas genom anknytningen till den ockultistiska världsbild där förbindelse mellan kropp och själ beskrivs på ett materiellt sätt.

Genom att undersöka hur verklighet och overklighet präglar det konstnärliga mediet vill jag utreda synen på hur och när den konstnärliga processen fungerar i En blå bok.

I'm investigating Strindberg's images of women in his work Zones of the Spirit ("En blå bok"). I have found that Strindberg's judgement of women's character to be associated with a concept of transformation. Strindberg's thoughts about the transformation process are connected to transmutation in alchemy, i. e. how matter is transmutated through different stages of purification into perfect gold. It is also connected to Christian notions of conversion, made manifest in the description of the stages of the meditation process, i. e. when the alchemist's material is in lack of form, light and purity. The woman is compared to formless matter, which needs to be transformed by the potent power of the male to achieve meaningful life. The elements of water and earth are said to be her medium and when Strindberg is contemplating whether she will ever turn into a an immortal soul he relates to the process of the caterpillar evolving into the beautiful butterfly. To Strindberg, the most comforting of the answers to his questions about female character is that she is a medium of man's reconciliation with God.