The aim of this work is to shed new light on the conditions under which knowledgeproduction in Swedish contract archaeology is realised, within a digitalised system.The purpose is to build a platform to further develop the system, with the aim ofmaking contract archaeology more relevant for society.

This study uses Science and Technology Studies as a theoretical framework forstudying the archaeological practice as a scientific process, in which knowledge isassumed to be created in a sociotechnical context, rather than discovered. A casestudy based on 18 interviews with 34 informants representing archaeologicalinvestigators, County Administration Boards and the National Heritage Board hasbeen conducted to highlight the sociotechnical aspects of knowledge production.

This study investigates the sociotechnical conditions for building relevantknowledge for government agencies, researchers, and the public, and how the digitalinfrastructure and social aspects of knowledge production affect the kind ofknowledge that is produced. The results are used to produce suggestions for adeveloped archaeological practice in contract archaeology and to show how such apractice may be approached.

The results show that there is a great potential in digital practice, but that theframework for tapping this potential does not yet exist. The study reveals that thecurrent digital information infrastructure and the social relations betweenknowledge producers limit successful knowledge development.

My research proposes several changes in the system in order to advance towards adigital infrastructure for archaeological knowledge that challenges the focus oninformation. By gathering archaeological documentation in one place, regulatingdigital practices, and working closely with the target groups of contract archaeology,more relevant knowledge production for society can be attained.

Avhandlingen syftar till att producera ny kunskap om den uppdragsarkeologiska kunskapsproduktionens förutsättningar att skapa relevant kunskap i ett digitaliserat system. Syftet är att bygga en vetenskaplig grund för vidare utveckling av det uppdragsarkeologiska systemets digitalisering. Forskningen syftar också till att hitta framkomliga vägar för att förbättra kunskapsproduktionens användbarhet i mötet med målgrupperna och på så sätt bidra till att göra uppdragsarkeologin mer samhällsrelevant.

Studien använder ett teoretiskt ramverk baserat på “Science and Technology Studies” för att titta på den uppdragsarkeologiska praktiken som en vetenskaplig process. Utgångspunkten är att kunskap inte upptäcks utan skapas i den vetenskapliga processen. En fallstudie med 18 intervjuer presenteras där 34 individer representerar undersökare, länsstyrelser och Riksantikvarieämbetet. Fallstudien belyser organisationernas förutsättningar att arbeta med digitaliseringsfrågor, deras syn på kunskapsproduktion i den digitala miljön och hur de uppfattar det uppdragsarkeologiska systemets hantering av digital information och arkeologisk kunskap.

Avhandlingens resultat visar på en stor potential att skapa relevant kunskap för uppdragsarkeologins målgrupper i en digital arkeologisk praktik men att de strukturella förutsättningarna inte finns. Studien visar att den digitala informationsinfrastrukturen är otillräcklig och att relationerna mellan uppdragsarkeologins kunskapsproducenter begränsar en kunskapsutveckling.

Utifrån resultaten föreslås flera förändringar av det uppdragsarkeologiska systemet. Genom att tillgängliggöra digital arkeologisk dokumentation nationellt, tydligare föreskriva den digitala praktiken och arbeta närmare uppdragsarkeologins målgrupper, möjliggörs en mer relevant kunskapsproduktion för samhället.