Syftet med detta utkast är att analysera uppfattningar om brott i Bosnien under och efter kriget samt beskriva i vilken mån inblandande parter i en konflikt kan förlåta varandra eller försonas. Den empiriska delen bygger på observationer i Ljubija, en stad i nordvästra Bosnien, tidningsartiklar från området samt fjorton intervjuer.

Under krigets normupplösning sker vissa brott som kan vara antigen brott mot krigets norm, t ex att desertera eller inte ställa upp på den egna arméns eller propagandas sida, eller brott mot krigets lagar som krigsförbrytelser (massmord, våldtäkt eller liknande). Brott mot krigets lagar kan uppfattas som egentligen ambivalenta, både tillåtna (relativt) och otillåtna och fördömda, framför allt i efterhand. Själva kategorin ”brott” betyder olika saker beroende på om det är krig eller fred och vem som har segrat eller anser sig ha segrat samt vem som lyckades uppnå offerstatus.

Vad det gäller offreskapsfrågan i Ljubija kan man säga att alla vill framställa sig som offer men att olika faktorer gör att alla är på väg att förlora den statusen. Bosnienmuslimer och bosnienkroater som rensades etniskt under kriget av bosnienserber och som återvänt till Ljubija efter krigsslutet, genom att för omgivningens erkännande och hjälp, bosnienserber som före, under och efter kriget varit bosatta i Ljubija, genom att de fortfarande skuggas av skeende från kriget och bosnienserber som kom till Ljubija som flyktingar under kriget i Bosnien och Kroatien, genom att de framställs som främlingar och passar i rollen som ideala gärningsmän. Detta kan reproducera en viss oförsonlighet eftersom konkurrens om offerrollen kan hålla det kollektiva medvetandet och gränsdragningar som spelades ut så tydligt och makabert under kriget vid liv. Kamper utspelar sig ofta mellan vi och de. Försonlighet underförstår att dessa polariseringar tonas ned, eller att nya polariseringar bildas (t.ex. vi i Bosnien kontra de i väst).