Syfte: Avhandlingens övergripande syfte var att utforska sorgereaktioner hos närstående till personer som avlidit till följd av plötsligt hjärtstopp. De specifika syftena var att: belysa innebörder av levda erfarenheter av att förlora en nära person som avlidit till följd av plötsligt hjärtstopp (I), beskriva symtom på förlängd sorg och självskattad hälsa hos närstående, samt att jämföra partners och icke-partners (II), undersöka samband mellan symtom på förlängd sorg och psykisk ohälsa samt identifiera associerade faktorer (III), undersöka sorgereaktioner i relation till socialt och professionellt stöd, sex och tolv månader efter förlusten (IV).

Metod: Datainsamlingen genomfördes genom kvalitativa intervjuer (n=12) (I) samt via enkäter sex (n=108) (I-III) och tolv (n=69) (IV) månader efter dödfallet. Enkäterna innehöll bakgrundsfrågor samt mätinstrumenten: Prolonged Grief Disorder (PG-13), RAND-36, Health Index (HI), Minimal Insomnia Symptom Scale (MISS), Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS), Posttraumatic Stress Disorder Checklist for DSM-5 (PCL-5), Multidimensional Scale of Perceived Social Support (MSPSS). Intervjudata analyserades utifrån fenomenologisk hermeneutik (I) och enkätdata analyserades med beskrivande och inferentiell statistik (II-IV).

Resultat: Under hjärtstoppshändelsen befann sig närstående i ett gränsland mellan liv och död. Efter dödsfallet var närståendes berättande betydelsefullt i sökandet efter förståelse och mening. Att sakna svar kunde hålla kvar närstående i liminalitet och försvåra sorgeprocessen (I). Var femte närstående (18%) rapporterade symtom på förlängd sorg sex månader efter förlusten. Även symtom på ångest (30%) och depression (19%) var vanligt medan få rapporterade symtom på posttraumatisk stress (6%) (II). Dessa symtom samexisterade i hög grad (r_s=0,69-0,79) (III) och kunde även kvarstå eller förvärras över tid (IV). Både socialt och professionellt stöd var signifikant associerat med symtom på förlängd sorg och psykisk ohälsa (III-IV). En majoritet (86%) rapporterade att de inte erbjudits stöd från hälso- och sjukvården vid dödsfallet (II).

Slutsats: För att underlätta sorgeprocessen bör närstående erbjudas professionellt stöd under hjärtstoppshändelsen och uppföljande samtal efter dödfallet. Genom ett proaktivt professionellt stöd och användning av validerade mätinstrument kan närstående i behov av ytterligare psykologiskt stöd identifieras.

Aim: The overall aim was to explore grief reactions among bereaved family members of persons who died from sudden cardiac arrest. The specific aims were to: illuminate meanings of lived experiences of losing a close person following death by sudden cardiac arrest (I), describe symptoms of prolonged grief and self-reported health, with comparisons between spouses and non-spouses (II), explore the associations between symptoms of prolonged grief and psychological distress, and identify associated factors (III), explore grief reactions in relation to professional and social support, 6 and 12 months after the death (IV).

Methods: Data was collected through qualitative interviews (n=12) (I) and questionnaires to family members at 6 (n=108) (II-III) and 12 (n=69) (IV) months after the death. The questionnaires contained background questions and self-reported measures: Prolonged Grief Disorder (PG-13), RAND-36, Health Index (HI), Minimal Insomnia Symptom Scale (MISS), Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS), Posttraumatic Stress Disorder Checklist for DSM-5 (PCL-5), Multidimensional Scale of Perceived Social Support (MSPSS). A phenomenological hermeneutical method was used to analyze the interview text, while descriptive and inferential statistics were used to analyze quantitative data (II-IV).

Results: Losing a close person following sudden cardiac arrest means a transition from pending between life and sudden loss during resuscitation and to proceeding with life after sudden loss. Narration was essential when searching for coherence and meaning. Family members continue to illuminate liminality when lacking answers, which seems to prolong the grief process. At six months after the death, 18% of the family members reported symptoms of prolonged grief, 30% anxiety, 19% depression, and 6% posttraumatic stress (II). Family members’ symptoms were often co-existing (r_s=0,69-0,79) (III), and could remain or worsen over time (IV). Both social support and professional support showed significant associations with symptoms of prolonged grief and psychological distress (III-IV). A majority reported not being offered any support from the health care system (86%) (II).

Conclusions: To facilitate the grief process, family members should be offered professional support during and after the cardiac arrest event. Proactive professional support and validated self-reported measures can be used to identify family members in need of additional psychological support.