Vad menas med ”innehåll” i språkundervisningen? är titeln på Ulrika Tornbergs artikel i antologin Didaktik – perspektiv och problem (Svedner & Säfström, 2000), där hon lyfte att frågan om språkundervisningens innehåll inte är så enkel att besvara:

Är det texterna som utgör undervisningens innehåll? Är det grammatiken, orden och fraserna? Är det färdighetsträningen? Eller ska man förstå frågan i ett vidare perspektiv, så att språkundervisningens innehåll består av allt som eleven lär sig om sig själv och sin värld samtidigt som hon eller han lär sig ett språk? (Tornberg, 2000, s. 93, kursivering i original)

Tornbergs syfte var att diskutera vad som skulle kunna läggas in i begreppet innehåll om de sätts i relation till det vidare perspektivet och de konsekvenser det skulle få för den innebörd eller mening som språkundervisningen kan få för eleven (Tornberg, 2000). Det gjorde hon med utgångspunkt från läroplanerna Lpf94 och Lpf94, vars beskrivning av ämnes- och kursplaner präglades av att de i begränsad omfattning beskrev såväl metoder (hur-frågan) och innehåll (vad-frågan).

Sedan dess har en omfattande reform av det svenska skolsystemets alla delar ägt rum, som gäller såväl förskola, skola och gymnasium samt de lärarutbildningar som utbildar för de skolformerna (Lgr 2011, Gy 11, Lpfö18). Frågan om språkundervisningens innehåll behöver därför på nytt aktualiseras. I artikeln analyseras ämnes- och kursplaner i moderna språk från 2021/22, med syfte att undersöka vilket innehåll som skrivs fram i ämnes- och kursplanerna, vilket utrymme som finns att fylla språkundervisning med innebörd och mening som stärker eleven i dess lärande oom sig själv och sin omvärld.