Denna studie syftar till att utforska ”vad som händer” och ”vad som är möjligt” när elever deltar i teoribaserad multimodal undervisning i kemi som inkluderar skapande av digitala animationer. Att elever ges möjlighet att skapa egna representationer har i tidigare studier lyfts fram som gynnsam för meningsskapande i kemi. Majoriteten av dessa studier är dock genförda med äldre elever. I föreliggande studie skapar sexåringar digitala animationer av vattenmolekyler och vattnets fasövergångar. Många sexåringar kan hantera digitala verktyg bland annat för social kommunikation och för spelande. Samtidigt är ett känt problem att barns intressen, tidigare erfarenheter och kunskaper inte alltid erkänns eller ligger till grund för fortsatt lärande i skolan. Digitala verktyg har dock visats öka elevers delaktighet och meningsskapande. En anledning till detta är att eleverna då kan använda flera uttrycksformer som exempelvis tal, skrift, bilder och gester för att representera sin kunskap. Föreliggande studie utgår från socialsemiotik och Design för Lärande (DfL), där undervisning och lärande ses som en multimodal design. Lärdesignsekvensmodellen, utvecklad inom DfL, användes som grund för lektionsdesignen och som ett analytiskt verktyg. Data samlades in genom att videofilma när elever i en förskoleklass deltog i multimodala läraktiviteter som inkluderade skapande av digitala animationer och metareflekterande diskussioner om sina digitala animationer. De huvudsakliga resultaten visar att teoribaserad multimodal undervisning av detta slag har potential att vara inkluderande och kan bidra till elevers meningsskapande i kemi, att skapandet av digitala animationer kan främja elevers deltagande och samarbete, samt att metareflektion kring animationerna är en viktig del av lektionsdesignen.