lnu.sePublications
Change search
CiteExportLink to record
Permanent link

Direct link
Cite
Citation style
  • apa
  • harvard1
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
Kompetensutveckling för framtidens socialarbetare
Växjö University, Faculty of Humanities and Social Sciences, School of Health Sciences and Social Work. Socialt arbete.
2006 (Swedish)Conference paper, Published paper (Other (popular science, discussion, etc.))
Abstract [sv]

Kompetensutveckling för framtidens socialarbetare

Matts Mosesson

Inledning

Socialt arbete är en profession för vilken det i dag finns yrkesutbildningar inom statliga högskolor och universitet. Men för att yrket skall kunna utvecklas räcker inte enbart grundutbildning, utan forskning och vidareutbildning måste till. Dagens och framtidens krav på ett högkvalitativt kunskapsbaserat socialt arbete aktualiserar behovet av kompetensutveckling.

De svenska utbildningarna i socialt arbete sker i huvudsak genom två yrkesexamina, socionomexamen och social omsorgsexamen. Bägge dessa utbildningar är i dag akademiska och bedrivs på universitet och högskolor, vanligtvis som en 140 poäng grundutbildning med cirka 20 poäng verksamhetsförlagd utbildning (före detta praktik). En utredning har gjorts (Högskoleverket 2003) för att se över bägge dessa yrkesexaminas framtid. Ett förslag som framförts (men beslut ännu inte fattat i slutet av 2005) är att Sverige i framtiden ska ha en socionomexamen som är generellt inriktad. I denna ”nya” socionomexamen skall alla sociala utbildningar rymmas.

Socionomutbildningarna införlivades med den statliga högskolan 1977 och social omsorgsutbildning 1996-97. I Kronobergs län har social omsorgsexamen tidigare varit den enda tillgängliga utbildningen och bedrevs vid Vårdhögskolan i Växjö. Sedan 1999 är utbildningen knuten till Växjö universitet och sedan 2002 lokaliserad till universitetets campus. De senaste tio åren har stora förändringar skett med de sociala utbildningarna, inte minst i Växjö. År 2002 fick Växjö universitet examensrättigheter för såväl socionomexamen som magisterexamen och doktorsexamen i socialt arbete och 2003 startade socionomprogrammet, magisterprogrammet i socialt arbete och forskarutbildningen. Socionomprogrammet ersatte därmed det sociala omsorgsprogrammet.

Som ett led i denna utbyggnad av utbildningen anställdes ett flertal lektorer i socialt arbete, och där jag anställdes med särskilt ansvar för magisterutbildningen. När nu både magister- och forskarutbildning skulle byggas upp, var det viktigt att veta vilken inriktning som skulle prioriteras. För att de med socionom- eller social omsorgsexamen skall kunna antas till forskarutbildningen, krävs magisterexamen. Det var därför naturligt att det första magisterprogrammet skulle ha en forskningsförberedande inriktning. Hösten 2003 startade den första magisterkursen i Växjö, och de studenter som sökt in på kursen var uteslutande yrkesverksamma socialarbetare.

Kartläggning av yrkesverksammas utbildningsbehov

I samband med arbetet med att bygga upp magisterutbildningen kom jag även i kontakt med Sociorama, vars verksamhet just hade kommit igång. Med Socioramas inriktning på kunskapsutveckling i socialt arbete, blev det naturligt att se över på vilket sätt universitetet kunde bidra med vidareutbildningar av olika slag. För att få en uppfattning om hur utbildningsnivåerna faktiskt såg ut bland de verksamma inom socialtjänsterna, bestämdes att vi skulle göra en kartläggning av detta i länets kommuner. Samtidigt skulle vi även undersöka vilka önskemål om vidareutbildning som fanns och vilken inställning man hade till utbildning.

Kartläggningen gjordes våren 2003 genom att en enkät distribuerades till totalt 517 av socialtjänstens personal i samtliga kommuner i Kronoberg (Mosesson 2003). Svar inkom slutligen från 336 personer (65 procent). Det visade sig att utbildningsnivån i de undersökta kommunernas socialförvaltningar genomgående var på akademisk kandidatnivå, socionom- eller social omsorgsexamen, med många påbyggnadsutbildningar inom olika områden. Det var dock sällsynt (ingen hade högre examen än kandidat) att vidareutbildningar ledde till en högre examen (magister- eller doktorsexamen) då de antingen inte gav akademiska poäng eller ingick i något magisterprogram eller forskarutbildning. Däremot fanns det uttryckliga önskemål bland de svarande att vidareutbildningar också skulle kunna ge en högre examen.

De önskemål om kortare vidareutbildningar som framkom var mycket varierande inom ett trettiotal områden. De kurser som rankades som mest angelägna var socialrätt/rättskunskap, organisation och ledarskap, handledning/handledarkurs, samtalsmetodik och pedagogik. För att kunna kombinera vidareutbildning med arbetet föredrog de flesta kurser som går på kvartsfart (5 poäng/termin) och att studieorten med fördel kunde vara Växjö. En majoritet hade även uppfattningen att arbetsgivaren såg vidareutbildning som något viktigt för verksamheten och hade ett intresse för att underlätta studier.

På vilket sätt skulle nu universitetet svara upp mot det stora intresset för och behov av vidareutbildning? Magisterprogrammet i socialt arbete kunde bara hantera en liten del av detta behov, nämligen de som strävar efter en högre examen. Sociorama utvecklades till att bland annat bedriva kunskapsinriktade studiecirklar, s.k. socioramacirklar i kommunerna, men skulle inte kunna ta på sig uppgiften att ansvara även för vidareutbildning. Institutionen för vårdvetenskap och socialt arbete hade heller inte utrymme att ta detta ansvar genom anordnande av fristående kurser, därför att de tilldelade årsstudieplatserna redan var mer än intecknade av grund- och magisterutbildningen. Med detta som bakgrund föddes idén att skapa en mer genomtänkt och långsiktig lösning av vidareutbildningar tillsammans med kommunerna i sydostregionen (Kalmar, Blekinge och Kronobergs län) under arbetsnamnet Kompetens Sydost.

Ett nytt grepp på långsiktig kompetensutveckling

Grundtanken är att genom en långtgående samverkan mellan Växjö universitet och kommunerna i Kronobergs, Kalmar och Blekinge län kunna bygga upp ett hållbart system som säkerställer både kompetensutvecklingen i kommunerna och kompetensen hos dem som skall svara för kompetensutveckling och vidareutbildning.

Kompetens Sydost kom till som en idé 2004. I en diskussion med kommunerna lades ett förslag till ett ramavtal kring vidareutbildningsbehov. För att på ett hållbart sätt säkerställa vidareutbildning och kompetensutveckling inom social service föreslås ett långsiktigt avtal på fem år mellan kommunerna och utbildningen. Utbildningen förbinder sig att säkerställa planerade vidareutbildningar varje läsår till en volym som ingår i avtalet. Kommunerna i sin tur förbinder sig att under avtalsperioden abonnera på utbildningsplatser för vidareutbildning.

Genom ett sådant långsiktigt avtalsförfarande blir det möjligt att bygga upp en organisation som kan bygga upp vidareutbildningar utifrån de prioriteringar som kommunerna gör. Inom ramen för Kompetens Sydost ingår representanter för varje kommun som deltar i samarbetet i ett kursråd. Kursrådet arbetar gemensamt fram vilka utbildningar och kurser som skall tas fram utifrån det aktuella behovet i kommunerna. Genom kursrådet har kommunerna ett mycket starkt inflytande över den samlade kompetensutvecklingen.

På detta sätt kan vi bygga upp en unik samverkan mellan kommuner och universitet. Universitetet har tidigare sålt uppdragsutbildningar åt kommuner och landsting. Det har då skett som traditionella kurser med från början fastslaget innehåll. Vilken typ av kurser som erbjudits har oftast begränsats av vilken kompetens kursanordnaren för tillfället har tillgänglig eller statsbidragsunderstödda vidareutbildningar till vissa yrkesgrupper. Genom att i stället för att erbjuda kurser, erbjuda ett långsiktigt ansvar för vidareutbildning, skapas helt nya möjligheter.

Ett flertal kommuner, tillsammans med universitetet, gör en mer systematisk genomgång av sitt utbildningsbehov. Härigenom åstadkommer man dels en kunskap om hur behovet av utbildning faktiskt ser ut, plus att man får både inspiration och kunskap från andra kommuner än den egna om vad som är viktigt för utvecklingen av det sociala arbetet. Med detta som underlag byggs prioriterade vidareutbildningar upp, där kommunerna själva styr vilket innehåll som kurserna skall ha.

Genom långsiktigheten kan samtidigt universitetet utveckla, anskaffa eller på annat sätt säkerställa den kompetens som efterfrågas i de olika kurserna. På detta sätt utvecklas unika kurser som samtidigt håller en hög akademisk kvalitet. Alla kurser ger akademiska poäng, och beroende på vilken fördjupningsnivå de har, kan de inräknas i högre examina som t.ex. magisterexamen. Härigenom skapar vi ett ”utbildningsprogram” som är skräddarsytt för att möta de behov som de sociala verksamheterna har, samtidigt som de är inordnade i det akademiska utbildningssystemet.

Under hösten 2004 och framåt har en första vidareutbildning tagits fram i ett kursråd som bestått av representanter från Karlshamn, Älmhult, Ronneby, Sölvesborg, Olofström, Alvesta, Karlskrona, Markaryd, Lessebo, FoU Blekinge, Vårdförbundet Blekinge, VoB Kronoberg, FoU-Kronoberg, Sociorama och Växjö universitet IVOSA. Kursrådet enades om att som första kurs prioritera kulturmöten inom socialtjänsten, och en kurs ”Möten med islam och arabisk kultur i socialtjänsten, 5 poäng” har tagits fram. Kursen startade oktober 2005 och går på kvartsfart efter kommunernas önskemål, d.v.s. under ett halvt års tid.

Om Kompetens Sydost kommer att genomföras till fullo, innebär det att ett trettiotal kommuner tillsammans med universitetet och FoU-enheter tar ett mycket kraftfullt ansvar för kompetensutveckling och vidareutbildning av socialarbetare. Detta skapar mycket goda förutsättningar för att det sociala arbetet i sydostregionen kan utvecklas till landets mer kvalitativa. Någon motsvarande verksamhet finns inte någon annanstans i Sverige. Det skapar också goda förutsättningar för att mer av praktikbaserad forskning kan initieras och genomföras, en forskningsverksamhet där socialarbetare och brukare är med och formulerar forskningsfrågorna.

Framtida formella utbildningskrav på socialt arbete

Vi måste i dag ställa frågor om kompetensutveckling och vidareutbildning av personal i det sociala arbetet, men även om grundutbildningens innehåll. Vilka specialkompetenser kommer att behövas i framtiden? Vilka generella förändringar i det sociala arbetets praktik måste vilka personalgrupper känna till och kunna hantera? Var finns kompetensen att kompetensutveckla och vidareutbilda, och hur säkerställs denna utveckling?

Vad menar vi med kunskapsutveckling i socialt arbete? Hur uppstår kunskapsutveckling och vad krävs för att den skall karakteriseras som just kunskapsutveckling. En systematisering av erfarenheter, reflektion och praxisbaserad forskning kan vara ett led i denna utveckling. Men vilka kunskaper för att genomföra denna kunskapsutveckling behöver socialarbetaren, och vilka krav ställer det i så fall på utbildningen?

Det sociala arbetet och utbildningar inför det har under de senaste årtiondena akademiserats i mycket hög utsträckning (Johansson 2001). Under samma period har allt fler krav på utvärdering, kvalitetssäkring och evidensbasering av det sociala arbetet ställts. Socialstyrelsen har nationellt varit en drivande part i denna utveckling genom inrättande av Centrum för utvärdering i socialt arbete (CUS) som sedan 2004 döpts om till Institutet för metodutveckling i socialt arbete (IMS) med utökat ansvar för alla socialtjänstens områden. Dessa krav har inte alltid utvecklats parallellt mellan praktik, forskning och utbildning utan man kan konstatera att det finns ett glapp mellan praxis och utbildning avseende när i tiden olika krav är i fokus.

Figur 1 Schematisk framställning av olika tidsperioder för utvecklingen inom socialt arbete uppdelat efter praktik och utbildning.

Tidsperiod Praktik Utbildning

1970- tal Begynnande krav på strukturering av det sociala arbetet. Oklara kompetenskrav. Inriktning på att göra socialt arbete. Sociala metoder. Flera olika sociala utbildningar. Forskarutbildning tillkommer på en ort 1977. Inga doktorer i socialt arbete.

1980- tal Ny socialtjänstlag. Begynnande krav på utvärdering av arbetet. Kvalitetskontroll. Kompetenskrav. Begynnande krav på att teoretiskt förstå socialt arbete. Akademisering. Forskarutbildning på fyra orter.

1990- tal Krav på kvalitetssäkring. Kompetenskrav skrivs in i lag. FoU-enheter växer alltmer fram. Krav på vidareutbildning och handledning. Begynnande krav på att vetenskapsteoretiskt och metodologisk kunskap. Teoretisk kunskap får allt mer utrymme, ett krav för akademisk examen.

2000- tal Krav på kunskapsutveckling och evidensbasering av det sociala arbetet. Klarare styrning från tillsynsmyndigheter (Socialstyrelsen). Inriktning på endast en social utbildning, socionom. Krav på både teoretisk och vetenskapsmetodologisk kunskap. Försök med ”socialtjänstuniversitet”. Ca 300 doktorer i socialt arbete.

Om vi med kunskapsutveckling, kvalitetssäkring, evidensbasering, forskning i praxis m.m. menar att kunskap och kunskapskontroll skall produceras i det praktiska sociala arbetet – i samverkan med universitet och högskolor, krävs en hel del förändringar i framtiden. För det första krävs det vetenskapsteoretisk kunskap om epistemologiska och ontologiska antaganden om vad kunskap är och hur den formeras i samhället. För det andra krävs det en förstärkning av metodologisk kunskap; hur man på ett vetenskapligt sätt genomför undersökningar och drar slutsatser av undersökningars resultat. Det krävs även metodologisk kunskap för att kritiskt kunna granska resultat från olika undersökningar.

Hur möter utbildningen och praktiken dessa ”nya” krav på en mer kunskapsbaserad socialtjänst? Akademiseringen av socialt arbete har i och för sig inneburit en ökad andel vetenskapsteori och metod i grundutbildningen, men i första hand är den riktad mot att studenterna skall kunna skriva en C-uppsats på ett mer vetenskapligt sätt. Metodundervisningen varierar mellan skolorna, mellan 5 och 10 veckor av utbildningens 140 (d.v.s. 3,5 - 7 % av den totala utbildningstiden). I metodundervisningen tas såväl kvalitativa som kvantitativa metoder upp, även om en förkrossande majoritet av studenterna väljer att arbeta utifrån kvalitativa metoder (Dellgran & Höjer 1999, 2000). Studenternas kunskaper om direkta forskningsmetoder och genomförande av olika undersökningar (från RCT, randomiserade kontrollerade försök, till enklare deskriptiva undersökningar) är mycket begränsade.

Det säger sig självt att de praktiserande socialarbetarna med enbart en (ofta äldre) grundexamen har stora svårigheter att leva upp till de nya kraven på kunskapsproduktion och kunskapsbaserat socialt arbete. Inte minst när det ställs krav på evidensbasering av de metoder som används i det praktiska arbetet. Innebär då detta att det endast är forskarutbildade i socialt arbete som kan genomföra och kritiskt granska forskning? Dessutom kan man fråga sig hur kunskapsutvecklingen i det sociala arbetets praktik skall gå till. Det finns en vision och förhoppning att den skall bygga på ”research in practice”, men för detta krävs utbildade socialarbetare som kan hantera undersökningar.

För att inte hamna i en situation där endast experter står för kunskapsutvecklingen, är det nödvändigt att utveckla ett samarbete mellan forskare och praktiker. Leder det till att forskarna blir ”rumsrena” i praktiken och får tillgång till forskningsfält, och att praktikerna känner sig mer delaktiga? Här är det viktigt att genomlysa vad som är målet - forskning på praktiken, forskning med praktiken eller forskning i praktiken.

Reformering av utbildningsväsendet

Inom universitet och högskolor i Sverige och Europa sker nu en omvandling till ett europeiskt gemensamt system, det som kallas Bolognaprocessen. Mycket kort innebär det att europeiska utbildningar skall harmoniseras för att underlätta utbytet mellan länderna. Systemet bygger på en modell med tre år grundnivå, två år avancerad nivå och tre år doktorsnivå.

Vilka konsekvenser harmoniseringen av de europeiska utbildningarna kommer att ha för socialt arbete vet ingen med säkerhet i dag. Den sju terminer långa grundutbildningen som i dag dominerar i Sverige passar dåligt in i Bolognasystemet. Skall de sex första terminerna ingå i grundnivån och den sjunde i den avancerade nivån? Eller skall det vara en rent akademisk utbildning där praktiken slopas? Olika länder väljer olika system, men en klar riktning i Europa är en utbildning i socialt arbete som ligger på mastersnivå för en ”fullständig socionomexamen”, alltså en utbildning som är fem år. Om detta blir framtiden även i Sverige, kommer vi att ha möjlighet att utbilda mer kvalificerade socialarbetare. För att kunna möta krav på kunskapsutveckling och avancerade utvärderingar i verksamheterna, ger detta nya möjligheter.

Antalet platser i högskoleutbildning har ökat kraftigt de senaste 10 åren. Ett antal högskolor har blivit universitet (Växjö, Örebro, Karlstad och Mitthögskolan) och nya verksamheter har byggts upp. Inom socialt arbete har antalet nybörjare i grundutbildningen på de olika utbildningsprogrammen socionomexamen och social omsorgsexamen ökat årligen med 659 personer, eller 33 procent, mellan 1998 och 2004 (från 2010 nybörjare till 2669). Men det har framför allt skett en stor förskjutning mellan socionomprogrammen och social omsorgsprogrammen. År 1998 hade socionomprogrammen 1252 nybörjare, för att 2004 ha 2207 nybörjare, en ökning med 76 procent. Motsvarande för social omsorgsprogrammen var 758 nybörjare 1998 och 462 nybörjare 2004, en minskning med 39 procent (Högskoleverket 2005). Under samma period har ett antal sociala omsorgsutbildningar konverterats till socionomutbildningar. Detta innebär att antalet examinerade socionomer ökar mer än antalet nya platser för social utbildning, samtidigt som examinerade i social omsorg minskar.

Hur arbetsmarknaden skall hantera detta i framtiden är något oklart. En stor olöst fråga är om det är socionomer som skall ersätta de med social omsorgsexamen som framför allt rekryteras som arbetsledare och chefer inom äldre- och handikappomsorgerna. Denna speciella kompetens ryms inte i den generella socionomexamen. Är det här vi kommer att se framtidens ”specialistutbildningar” inom den avancerade nivån?

Denna spännande utveckling som bevittnats inom högre social utbildning de senaste åren har bl.a. manifesterats på ett tydligt sätt i Kronobergs län och Växjö universitet. Införandet av nya sociala utbildningar på alla nivåer och tillkomsten av Sociorama har väckt ett berättigat intresse för kunskaps- och utbildningsfrågor i det sociala arbetet, både i kommunernas socialförvaltningar och vid universitetet. Genom Sociorama och dess kombinationstjänster har inte bara aktiva socialarbetare på ett påtagligt sätt fått ett utrymme på universitetet. Många av dessa socioramaaktörer har också mycket aktivt engagerat sig i sin egen vidareutbildning, fyra på forskarutbildningen och fem på magisterutbildningen. Härigenom har de utvecklat en kompetens som gör dem behöriga som adjunkter och många av dem är därför inte oväntat numera även aktiva som lärare i socionomutbildningen.

Referenser:

Dellgran, P. & S. Höjer (1999) Kunskapandets villkor och gestalt; en studie av uppsatser i socionomutbildningen

1977-97. Stockholm: Elander Gotab.

Dellgran, P. & S. Höjer (2000) Kunskapsbildning, akademisering och professionalisering i socialt arbete. Göteborg:

Kompendiet.

Högskoleverket (2003) Socialt arbete – en nationell genomlysning av ämnet. Rapport 2003:16 R. Stockholm.

Högskoleverket (2003) Social omsorgsutbildning och socionomutbildning – en översyn. Stockholm: Högskoleverkets

rapportserie 2003:29 R.

Högskoleverket (2005) NU – Nationellt Uppföljningssystem. http://nu.hsv.se/nu/visatabellexcel.jsp

Johansson, S. (2001) Den sociala omsorgens akademisering. Stockholm: Liber.

Mosesson, M. (2003) Kartläggning av utbildning och utbildningsbehov på socialförvaltningar i Kronobergs län.

Växjö universitet, IVOSA/Sociorama.

http://www.vxu.se/ivosa/forskn/socialt/sociorama/aktuellt/enkat.pdf

Place, publisher, year, edition, pages
2006. p. 9-
Keywords [en]
kompetensutveckling, socialt arbete
National Category
Social Work
Research subject
Social Sciences, Social Work
Identifiers
URN: urn:nbn:se:vxu:diva-4346OAI: oai:DiVA.org:vxu-4346DiVA, id: diva2:204304
Available from: 2007-03-21 Created: 2007-03-21 Last updated: 2010-03-10Bibliographically approved

Open Access in DiVA

No full text in DiVA

Authority records BETA

Mosesson, Matts

Search in DiVA

By author/editor
Mosesson, Matts
By organisation
School of Health Sciences and Social Work
Social Work

Search outside of DiVA

GoogleGoogle Scholar

urn-nbn

Altmetric score

urn-nbn
Total: 852 hits
CiteExportLink to record
Permanent link

Direct link
Cite
Citation style
  • apa
  • harvard1
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf