I detta paper problematiseras samverkan i ett utvecklingsprojekt som genomförs i en förskoleavdelning med participatorisk ansats (PAR). Projektet genomförs på en avdelning med ett 20-tal barn mellan tre och fem år som inte talar någon eller mycket lite svenska. I participatorisk forskning ligger ofta tonvikten på utveckling av professionella praktiker på den enskilda arbetsplatsen. Handlingsutrymmet för pedagoger ligger dock inbäddat i strukturer som är svåra att påverka. Bland annat kan en strikt tillämpning av likvärdighetsprincipen medföra att det blir svårt att tillgodose specifika behov och förutsättningar, eller att utveckla nya modeller lokalt.