1943 när den här musiken skrevs hade Bela Bartok två år kvar att leva. Han hade kommit till USA på flykt från ett Europa i krig och hankat sig fram några magra år i New York. Men under tiden komponerade han vidare som alltid. Arbete var hans liv och nöje också, om man så vill. Likt ett barn vilade han genom att göra andra saker, musiketnolog var han först och främst, dvs nedtecknare och insamlare av folkmusik. Och det var bl a detta omätliga bibliotek, mer än 13 000 melodier, han var så mån om att rädda undan andra världskriget. Otaliga resor i Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovakien, Turkiet företog han med en fonograf som minneshjälp, dessemellan komponerade han, ovanpå det en hel massa undervisning som inkomst och omväxling, och så förstås hans omfattande verksamhet som konsertpianist i många länder. Musiken Bela Bartok skrev var i högsta grad påverkad av all musik han sett och hört på sina insamlingsresor, men i de senare verken hör man också hur fascinerad Bartok var av barockmästarna. Insamlandet av folkmusik såg dock Bartok själv som sin största och viktigaste gärning.