Romanen handlar om en trettonårig flickas första år på högstadiet. I den nya skolan råder andra spelregler, och tillsammans med mer eller mindre subtila makthierarkier drabbar de jaget med full kraft. Hur ska hon förhålla sig till klassens ledare för att inte själv råka illa ut? Hur mycket kan hon kompromissa med sin känsla för vad som är rätt och riktigt? Vem är hon egentligen? Hemma framkallar flickans bekräftelsebehov föräldrarnas olust, men det finns andra som ser henne. Blomfarbrorn är en av dem, den lilla båten Stjärnan en annan. När trycket i skolan tilltar börjar hon fantisera om att hon egentligen hör hemma i en annan familj. Fantasin tar sin början då hon av ren slump kommer över ett tidningsreportage om ett konstnärspar. För paret framstår känslor och känslighet som en tillgång snarare än en belastning. Flickan tänker mycket på hur hennes eget liv skulle kunnat vara om hon själv haft det så. Kanske skulle hon känt sig mindre udda och utanför? Kanske skulle det inte vara så mycket i henne som behövt korrigeras? Det är detta konstnärspar som hon med tiden kommer att tänka på som sina ”riktiga” föräldrar. Hon vet att dessa fantasier är just fantasier, men vid tillfällen då verklighetsflykt och tröst är av nöden plockar hon fram och laborerar med dem. Under vårterminen träffar flickan en kille som går i storebrodern Nils klass. Killen glider omkring, verkar ofokuserad och är dessutom borta från skolan titt som tätt. Något dramatiskt inträffar där på våren. Det driver fram rykten och reaktioner som gör att jaget blir borta från skolan under terminens sista veckor. Om dagarna beger hon sig istället ut med Sjärnan och låter henne ta sig dit hon vill. På fjärden grunnar hon över vad som egentligen hände, och över dem hon mött och kanske mistat. Hon börjar till sist även formulera sig kring hur bräckliga våra minnen och sanningar kan vara.