Hulkningarna avtar till sist. Snörvlande sätter han sig upp och ser sig om. Det finns ingenting; han är övergiven eller förlupen, vet inte säkert vilket. Men en sak inser han – inte längre än hit. Det räcker nu. Rycker ned geväret från ryggen med en beslutsamhet han inte har känt på länge. Han kontrollerar att det är laddat – patronerna sitter i. Händerna darrar när han trycker ned gevärskolven i snön framför sig. Placerar prövande munhålan över pipan. Det kommer att gå, han når avtryckaren. Han blinkar bort tårarna från ögonen. Fingrarna är frusna, duger inte mycket till. Låter andedräkten värma omväxlande som han gnuggar dem mot varandra. Prövande böjer han på dem. Nu så.                       

Elsa. Pappa kommer nu.                      

Beslutsamt placerar han gevärspipan i munnen, för in den så långt det går. Metallen som skrapar mot tungan får honom att kvälja, motstår frestelsen att slita ut pipan. Någonting måste han klara av att utföra, göra en enda sak rätt. Det är en kall, järnaktig smak som fyller gommen. Och får tungan att krullas. Han försöker svälja, men saliven fastnar i halsen.                      

Han orkar inte längre med att vara människa. Hur kan någon göra det? Orka finnas i allt som det innefattar. Det är enklare att vara ett djur. För det existerar ingen frid; lidandet tar aldrig slut, det förtär en tills ingenting annat än en känsla av äckel återstår. Han står inte längre ut med att se sin egen skugga kastas över allting som någonsin letar sig nära, hur den förpestar och utplånar, när allt han önskar är att bli förlåten.                      

Vissheten, att själv få bestämma när det är över, fyller honom med ro. Han har aldrig varit mer säker på någonting. Vad som behövs är att trycka till med tummen för att allt ska vara över. Tänk att lösningen fanns så nära hela tiden – inom räckhåll. Med skälvande händer spänner han hanen. Kniper igen ögonen – hårt, hårt. Nu jävlar. Tummen pressar mot avtryckaren.