För snart tio år sedan skrev jag en bok med den något pretentiösa titeln “Den odöda musiken: Essäer om teknologi, ledarskap och kreativitet”. Min utgångspunkt var att musikens fält inte längre var vad det en gång varit, och att många – i perspektiv av digitalisering och nya alternativa produktions-, konsumtions- och distributionskrafter – proklamerat musikindustrins död. Argumentet jag förde fram var att musikindustrin inte alls var död, men att den å andra sidan inte var levande på det vis den tidigare varit. Musikindustrin befann sig istället i ett slags kreativt limbo, hävdade jag, i väntan på ledarskap.
Frågan jag nu ställer mig: Hur blev det då? Hur står det till med de ”kreativa binära maskinerier” jag menade kännetecknade det odöda tillståndet? Och vad hände med ”det kreativa självets teknologier” och ”det otänktas medieapparater”?