”Inga T-rex armar!” sa pedagogen till eleven under ensemblelektionen. Denna studie ger en inblick i hur musikpedagoger förmedlar feedback till sina elever inför en konsert. Studien har genomförts på gymnasiets estetiska program med inriktning musik. Genom videoobservationer har mönster, tecken och metaforer identifierats och analyserats. Studien har genom metodologiska ställningstaganden och teoretiska utgångspunkter bearbetat och analyserat det material som ligger till grund för studiens resultat. De metodologiska ställningstaganden avser urvalsprocessen, behandling av empiri, tillvägagångssätt och utförande av studien. Studiens teoretiska ramverk kommer ur ett designteoretiskt perspektiv med en socialsemiotisk ansats. Studiens syfte mynnade ut i tre forskningsfrågor: hur handleder pedagoger sångare i en ensemble? är feedbacken kopplad till teknik eller kroppsspråk? samt skiljer sig feedbacken mellan sångare och instrumentalister? Resultatet pekar mot att feedbacken en sångare får ofta kopplas till hur de för sig och rör sig på scen, och inte till hur de klingar musikaliskt. Majoriteten av feedbacken sångarna fick påpekade deras rörelsemönster och det sceniska uttrycket, alltså det rent visuella. Studien visar även att feedbacken skiljer sig markant åt mellan instrumentalister och sångare, då instrumentalisterna i stort sett inte får någon feedback alls. När instrumentalisterna väl får feedback handlar den om det rent visuella och att “fånga sångarens känsla”.