Bakgrund: Barn har rätt att växa upp under trygga förhållanden och skyddas från alla former av våld. Att som barn utsättas för våld kan ge negativa konsekvenser och barnets utveckling riskerar att påverkas. Sjuksköterskor omfattas av en anmälningsplikt som innebär att de är skyldiga att anmäla sin oro vid misstanke om att ett barn far illa. Sjuksköterskan bör utföra en god omvårdnad för att främja välbefinnande, och ingripa då människors hälsa riskerar att hotas. För att kunna ge det stöd som behövs till barnet som far illa spelar sjuksköterskans bemötande och hanterande av situationen stor roll. 

Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att möta barn som far illa eller misstänks fara illa.

Metod: Metoden var en litteraturstudie av åtta artiklar. Artiklarna kvalitetsgranskades för att därefter analyseras genom en integrerad analys. Analysen resulterade i tre kategorier och nio underrubriker.

Resultat: Sjuksköterskans erfarenheter av att möta barn som far illa eller misstänks fara illa kunde sammanställas utifrån tre kategorier; “Erfarenheter av komplexa möten”, “Erfarenheter av ett utmanande beslut och samverkan” och “Erfarenheter av vikten att få stöd och professionell utveckling”. Under kategorierna identifierades nio underrubriker; ”Svårighet att bedöma situationen”, “Utmaning att möta familjen”, “Emotionell påverkan”, “Strävan efter att upprätthålla en professionell hållning”, “Svårt beslut att göra en orosanmälan”, “Brist på samverkan med socialtjänsten”, “Brist på utbildning”, “Stöd från kollegor” och “Arbetslivserfarenhetens betydelse”. 

Slutsats: Att möta barn som far illa eller misstänks fara illa erfors vara komplext och utmanande utifrån olika aspekter. En underrapportering förekommer och sjuksköterskor uttrycker att den befintliga utbildningen är otillräcklig. Ytterligare insatser i form av utbildning och stöd behövs för att kunna stärka sjuksköterskans arbete.