Texten handlar om ögonblicket när jag förälskade mig i ämnet sociologi. Hur jag omedelbart, redan på den första föreläsningen, drogs in i det sociologiska tänkandet och hur jag snabbt gjorde det till mitt eget. Jag brukar hävda att sociologin blev ämnet som erbjöd svar på frågorna om samhället som jag ställde.Sedan jag utvecklat och förfinat mitt sociologiska tänkande och själv, med stolthet, kan titulera mig sociolog så vill jag också kritiskt ifrågasätta själva konstruktionen av ögonblicket. Kan denna typ av övertygelse verkligen fångas i ett ögonblick eller uttrycker det snarare ett förtjänstfullt sätt att beskriva den typ av sociala dispositioner som Pierre Bourdieu kallar habitus? I denna text avser jag problematisera detta. Den teoretiska utgångspunkten hämtar jag från Bourdieus resonemang om den biografiska illusionen – det vill säga idén om att människan konstruerar sin biografi av, till synes, slumpmässiga ögonblick – ögonblick som i själva verket är möjliga att förstå som produkter av strukturella krafter bortom individens egen fattningsförmåga. Människans kärlek till ödet – amor fati – får oss att överpröva strukturens makt och tillskriva ögonblicken betydelser bortom det vardagliga intellektuella och professionella tänkandet som sociolog. Exempel från både svensk och brittisk utbildningssociologi exemplifierar hur slumpen oftast kan struktureras i mönster som förefaller förstärka en redan socialt sorterad högre utbildning.