I novellen ”Samvetskval” (Utopier i verkligheten SV19) förklaras den plötsliga förbättringen i Herr von Bleichrodens sinnesstämning – när han får se sin dotter – av att hans samhällssjäl övergår i en natursjäl:

Vid åsynen av sin dotter tycktes något nytt stiga upp i, vad herr von Bleichroden kallade sin natursjäl, till skillnad från samhällssjälen, som produceras av uppfostran (s. 172).

De båda företeelserna samhällssjäl/natursjäl återkommer på flera ställen i Strindbergs åttiotalsproduktion. De speglar också det vankelmod den unge Johan i Tjänstekvinnans son känner inför tanken att gå ut i samhället och tjäna sitt levebröd. Han tvekar inför ”hela det konstiga kulturlivet” och det framgår hur hans natur, hans upprorsanda, hans ”Vårflod”, så lätt grumlas, och i solidaritet med den unge protagonistens upproriska känslor frågas om inte ”den unge såg rätt innan samhället stack ut ögonen på honom” (SV21, s. 212). Upplysningens upprorsanda försvaras alltså med hjälp av polariseringen samhälle/natur. I och med omorienteringen i författarskapet under nittiotalet mot en mer religiöst präglad livssyn fungerar emellertid inte längre natursjälen som rättesnöre, utan människosjälen måste nu underordnas det gudomliga.

I skrifter såväl före som efter den religiösa omorienteringen ger Strindberg uttryck för tanken att upplysningsprojektet mer än en upplysning inneburit en upplösning. Tron på människosjälens gudomliga natur tappades bort men inget nytt kom i dess ställe, ansåg han. Att dessa tankar funnits genom hela författarskapet gör att övergången i författarskapet från upprorisk samhällssjäl till konservativ andlighet kanske inte kom helt oförmodat. Utifrån de olika själsbegreppen undersöks hur säker den unge samhällsomstörtaren, såväl som den religiöse fundamentalisten, var på sin sak, och huruvida den strängt religiösa ståndpunkten i det senare författarskapet varit ett sätt att överbrygga den upplösning (av människosjälen) upplysningen sägs ha inneburit.