Fadersuppror och konstnärsdrömmar – Strindbergsprotagonister skärskådar ljuset från Rom 

Jag kommer ta upp berättelser om Strindbergskaraktärer som strävar mot konstnärliga eller religiösa mål i staden Rom. En av dessa berättelser är från Strindbergs samtid och har väl närmast honom själv som protagonist och är sannolikt en parodisk version av hans egna upplevelser i Rom under det enda besök han gjorde där. De andra historierna försiggår i olika historiska epoker med historiska personer som protagonister. Ett genomgående tema i samtliga är att huvudpersonerna gör en sorts skärskådning av tanken på staden Rom som platsen för en högtstående civilisation. Det är för att åtnjuta denna civilisation eller ifrågasätta en överdriven beundran av den de befinner sig i Rom. Det skildras såväl en hänförelse för ”ljuset från Rom” som tydliga uppror mot en romantiserande uppfattning i enlighet med förfädernas, dvs. romantikernas, ideal. Det beskrivs också ett än mer konkret fadersuppror – huvudpersonernas försök att finna en egen väg och bryta sig fria från fädernas och föräldramaktens kontroll. Jag kommer granska protagonisternas inställning till det antika, och sedermera det kristna, Roms kultur- och konstskatter – kyrkor, basilikor, statyer, stanzer och berömda takmålningar etc. och deras inställning till tanken på Rom som en helig stad och/eller ett heligt rum för konsten. Frågan som ställs är i vilka avseenden denna i deras tycke sakrala, alternativt avsakraliserade, mark kan sägas fungera stimulerande för deras fantasi och konstnärliga eller religiösa strävanden. Hur påverkas de av ”ljuset från Rom”?