Projektet Vissnande viskning började som en undersökning av ovisshet. Narratrisen längtar bort till ett okänt annanstans. Hon vill lämna sin partner utan att veta om hennes skäl är giltiga och hon vill flytta till en annan plats utan att veta vart. Hon tänker på det mellanrum eller undantagstillstånd hon befinner sig i som en kravlös omvandlingsstation där ovisshet råder. Narratrisen tvivlar på sina känslor och skäls giltighet. Innan hon tar dem på allvar vill hon vara säker på att hon själv håller med om dem och att de är opåverkade av omgivningen. Hon avskärmar sig från världen och tyngs av att inte veta om hon gör sig förstådd. Och hon tyngs av att inte veta om eller varför hennes bror tog sitt liv. I fåfäng väntan på visshet skjuter hon beslut på framtiden. Hon eftersträvar det okända samtidigt som hon, i början av romanen, förnekar det oförutsägbaras existens när hon griper efter varje möjlighet att undfly ovisshet. Romanen följer narratrisen allteftersom hennes förhållningssätt till ovisshet förändras.
Handlingen utspelar sig i en obestämd, snar framtid. Prediktionsalgoritmer har ersatt politiska processer, kameror registrerar människors beteende och känslor, och en serie sjukdomsutbrott har föranlett nya föreskrifter inklusive smink- och hattförbud. Den potentiellt livshotande sjukdomen topaze manifesterar sig som blåturkosskimrande utslag i tinningen. Narratrisen har vid romanens början hållit sitt utslag hemligt i över en månad.
Beroende på om tonvikten läggs vid den ovisshetsundersökande aspekten, eller vid framtidsaspekten, kan genrebestämningen bli essäistisk roman eller spekulativ fiktion. Jag föredrar det första, att betona avsikten snarare än handlingskategorin.
Narratrisen ska genomgå en förändring under den oktobervecka romanen utspelar sig. I början försiggår tankarna främst i monologform, och, på grund av narratrisens oförmåga att ha kontakt med sina känslor i hennes partners hetsiga viljas närvaro, återberättas deras möten i pluskvamperfekt. Allteftersom narratrisen förändras, och hennes avskärmning från omvärlden mildras, övergår monologen i dialog och känslotempus i preteritum.
Mia Engbergs Den visuella tystnaden och Inger Christensens essäer har varit betydelsefulla för skrivprocessen och stimulerat till större omarbetningar i ett försök att hitta rätt ton. Förutom att göra romanfigurerna mer levande för mig, har kursdeltagarnas skarpa iakttagelser hjälpt mig att tydliggöra mina val för mig själv. Oavsett om jag hållit med om invändningarna vad gäller problem och/eller lösning så har jag använt kommentarerna till att göra nya överväganden, förtydliganden och nya bearbetningar av texten vad gäller såväl tankefigurer som språk.
Som introduktion till kapitel 8-13 följer här en synopsis av kapitel 1-7:
För att återlämna en keps till sin ägare lämnar narratrisen Alex väntrummet på Sankt Haljo innan hon hunnit få reda på om hon har den livshotande formen av topaze. Hon hinner inte ifatt kepsmannen, men senare samma dag, när hon är ute och provkör en husbil med en annan potentiell köpare, Ingrid, stöter hon på honom igen på en bensinmack. Vincent, som han heter, tror att Ingrid är Alex dotter och just som de står på macken kommer rapporter om dödsfall och evakueringar runt Sankt Haljo. Det verkar som att falska uppgifter spritts om topaze och att de nya Lixir-medicinerna kan ha neurotoxiska effekter. Vincent, vars topazemärken bara var klistermärken, tar med Alex och Ingrid till homogenitets-motståndscentralen (HMC) som har sina lokaler bakom en frisörsalong i anslutning till universitetsbyggnaden. Det visar sig att Alex partner Paul varit medgrundare till HMC, liksom hans kollega Mikaela, en person som Alex ogillar, som också är drabbad av topaze, och som nyligen inlett ett förhållande med Alex ungdomsvän Najma.
Eftersom befattningshavarna verkar ha fått nys om HMC efterlyser motståndsrörelsens österrikiska ledare Judith nya lokaler. Utan att veta varför erbjuder Alex sin släktings stora hus utanför stan. Huset ska rivas och släktingen har flyttat utomlands. För att slippa svara på frågor ljuger Alex och säger att hon aldrig varit där.
Alex vill lämna sin partner Paul. Medan hon fortfarande trodde att hennes topazemärken var farliga hade hon tänkt lämna honom för att leva på ett bättre sätt de sista åren. Alex sörjer sin döda bror. Sista gången de sågs hade han berättat något och Alex ångrar sin reaktion. Han hade blivit tyst och suttit och knäckt med knogarna tills hon lämnade bilen.
Vincent, agent i motståndsrörelsen, har precis fått reda på något stort om sitt förflutna och hans partner Laura har gett sig av utan att han vet vart eller varför.
Ingrid och hennes partner Johannes hade rest tillsammans till bilförsäljaren Lucky Luke, men medan husbilen förevisades började de bråka och Johannes blev kvar hos Luke när Alex och Ingrid tog en provkörningstur till macken.
Alex partner Paul är hjärnforskare. Hans doktorand Fredrik forskar på hemligheter och hans examensstudent Cecilia har just slutfört en studie om förståelsen av andras annorlundahet.
Den första scenen i kapitel 8 utspelar sig morgonen efter Alex, Vincent och Ingrid anlänt till släktingens hus på Treklövervägen. Alex, som är van vid att hennes närvaro ignoreras, börjar långsamt inse att varken Vincent eller Ingrid fungerar så. I Treklöverhuset får hon ta del av motståndsrörelsens idéer. Hon har ett misslyckat men avslöjande möte med sin partner och beslutar sig återigen för att hon ska lämna honom. Under sitt första uppdrag stöter hon på Cecilia, Pauls examensstudent. Trots att de är osäkra på varandra börjar Alex och Cecilia att dela med sig av sin syn på sakernas tillstånd. Tillsammans upptäcker de att topazeutslagen gör topazesjuka människor osynliga för övervakningskamerorna, och de försöker komma underfund med vad de ska göra med sin nya kunskap.
Min essä ”Omvälvningskatalysatorer” handlade om narratrisens existentiella läggning och förändringspotential. Med hjälp av Simone de Beauvoir och Paul Ricoeur försökte jag komma fram till hur en omvälvande förändring skulle kunna se ut för Alex. Två oskrivna kapitel återstår och jag har påbörjat en förändringsprocess som går via förlusten av självet mot ett nytt förhållningssätt till ovisshet och andra människor. Jag har börjat skönja ett möjligt slut.
2021. , p. 61