Presentation och reflektion 

Det hade varit enklare att lägga ner skrivandet om det inte vore för tanken på den autofiktiva självbiografi som redan låg och skvalpade – väntade – i ett par sidor långt dokument. Jag visste redan vad jag skulle skriva och jag var rädd. Jag skulle komma att behöva vränga ut och in på mig själv och denna gång skulle orden vara på allvar. Leken var slut. Det var dags att möta mig själv.

Det är klart att jag började skriva. Men jag var inte alls övertygad om jag verkligen ville utsätta mig för min egen historia, men det vara bara det att jag kände mig tvungen att skriva den. Den satt som en snigel på mitt öga – skymde sikten, men fuktade trots allt hornhinnan.

En långsam plågsam höst infann sig. Min kropp ville inte det jag ville, vilket påverkade min mentala energi. Jag var trött. Och less och Covid-19 hjälpte inte till heller. Skrivandet då? Jo, det hände. Jag skrev och jag skrev om. Slutade. Skrev, skrev om. Jag har aldrig brottats med en text som den om Hanna. Jag vred och vände på allt: perspektiv, tempus, genre, sanningshalt. Jag våndades över vad andra skulle tycka – om jag gjorde rätt att hänga ut släkt och vänner. Det blev en balansgång på slak lina mellan det fiktiva och verkliga. Alla dessa krumbukter ledde hela tiden tillbaka till en och samma fråga: Varför måste jag skriva just den här texten? Den utmanade mina rädslor, satte spinn på min ångest och tvingade mig tillbaka till minnen jag helst hade velat fortsätta förtränga. Lusten och orden tröt.

Det finns en hel del litteratur som beskriver den terapeutiska upplevelsen av självbiografiskt skrivande men det är inte min tanke med att skriva Hanna även om det på sätt och vis sker ändå. Jag började skriva Hanna med tanke på läsarens upplevelse, att min historia på något sätt skulle kunna ge något till någon, men under skrivandets gång upptäckte jag att det inte alls handlade om att dela med sig, det handlade om mig själv och textens förmåga att skapa ett alternativt förflutet i realtid. Det blev på riktigt möjligt att skriva om min egen historia. Att skapa fred med det förflutna. Det kan gott och väl räcka att skriva för att bearbeta sina upplevelser för sin egen skull.

När jag började skriva Hannas, min, berättelse brottades jag med sanningen. Var det nödvändigt att berätta sanningen så som jag faktiskt upplevde den eller räckte det med att skriva fram känslorna och den fysiska upplevelsen utan att lämna ut det privata? Det blev en kompromiss och med texten nästan klar inser jag att jag hade kunnat skriva precis hur fiktivt som helst för oavsett hur långt från verklighetens inramning och bilder texten hade skapat hade upplevelsen varit sann. Sanningen existerar inte ens så varför ens försöka. Och upplevelsen kom som ett minne från den rena erinran som för alltid ligger fast i sin egen tidslinje, samtidigt som minnet blir framtvingat till nuet för åter delas av tiden som i varje ögonblick samtidigt rullar ut sig själv, där den ena sidan går framåt och den andra sidan för alltid bevarar det förflutna.

Jag upplever att min text speglar mig, att orden skapar nya bilder av minnen av mina tidigare jag, nästan som från tidigare liv. Jag skriver i en labyrint av spegelbilder där den faktiska – blir virtuell – när jag får syn på mig själv i textens spegelbild. Speglarna krossar av orden och blir till nya. I facetternas speglar är jag alla samtidigt eller är jag alltid virtuell? Under ett ögonblick smälter mina jag samman, alla speglar krossas och endast den verkliga blir kvar, den jag inte själv kan se, i den innersta kretsen och blir till ett faktiskt nu, för att omedelbart delas i två, om och om igen. Mina föreställningar om mig själv.

Jag hade höga ambitioner att skriva en omfattande autofiktiv självbiografi, men allteftersom projektet utvecklades och lusten och energin tröt kom jag till slut fram till att det kanske får bli en novell, eller kortroman, istället som utspelar sig under några månader under en avgörande tid i hennes liv där det förflutna kommer ikapp nuet vilket leder till fram ett avgörande uppvaknande. Men det innebär att det finns oavslutade trådar som behöver utvecklas för att texten ska bli fullständig. Kanske jobbar jag vidare med dem eller så lägger jag Hanna åt sidan på obestämd tid. Jag tycker inte om att lämna saker oavslutade, men en dag, någon gång, kommer hon att få berätta hela historien.

I Hanna möter vi självklart Hanna som är mitt i livet med familj, hästgård och ett arbete i en bokhandel. En allvarlig hjärnskakning tvingar Hanna att stanna upp och möta sig själv. Hon är olycklig och känner sig orättvist behandlad men har inte förmågan att stå upp för sig själv på grund av i närmast obefintlig självkänsla. Hon har däremot högt självförtroende, känner sig kompetent och stolt över sina prestationer, men hon är aldrig bättre, mer värd, än sin senaste prestation. Hon söker sig till hästarna för att få sinnesro och kraft att orka. När hon blir sängliggande utan möjlighet att fly till varken sitt arbete eller stallet går det inte längre att fly från känslan av hopplöshet.

Det sista kapitlet i Hannas berättelse skulle bli det svåraste jag någonsin skrivit. Minnet slet och skrek och fick svetten att pärla sig på min panna. Orden vred sig än hit och än dit. Händelseförloppet skyggade. Jag reste mig åtskilliga gånger från stolen och vankade fram och tillbaka till kylskåpet i jakt efter ångestdämpande sötsaker. Kaffet förbrukade all mjölk.

Perspektivet fick mig att vilja kräkas. Det var för nära, jag blev tvungen att backa. Ge den stackarn andrum. Jag var där, då. Det förflutna var lika närvarande som det hände i just detta ögonblick.  Varje gång minnet vällde fram ur dunklet och grävde sig in i mitt medvetande blev det aktualiserat, synligt och klart. Det var varken framtid eller dåtid, det var här och nu. En så kallad flashback. Övergreppet var i mig, på filmen som rullade på repeat i min kropp och sedan även i form av svarta symboler på ett vit ark. Varje mening, varje omskrivning gav samma stöt av ångesthugg i bröstet och fick kroppen att vrida sig, vrida ögonen bort från skärmen. Fingrarna trampade valhänta, motsträviga, sökte ursprunget. Sökte mig.

Hannas berättelse är min berättelse. Fiktiv, med ändå sann. Det var skönt att få sätta punkt och släppa det som varit för att i stället fokusera på här och nu och framtiden som kom att bli en helt annan historia.  En osannolik historia som det var tur att hon inte visste något om. Men den verkar sluta lyckligt i alla fall, till slut. Den ser jag fram emot att skriva. Någon gång.