Presentation och reflektion

I mitt examensarbete har jag skrivit den andra och avslutande delen i manuset till Djupbäckens Hildur. Den första delen gjorde jag som examensarbete för min kandidatexamen. 

Djupbäckens Hildur är ett manus riktat till åldersgruppen nio år och uppåt, och befinner sig inom fantastikgenren. Berättelsen har en företrädare i Stjärnmakerskan som jag skrivit i tidigare kurser. Läsaren som först har läst Stjärnmakerskan kommer att känna igen sig i Djupbäckens Hildur, även om karaktärerna är nya och miljön en annan. Likheterna handlar mer om berättelsens utformning och känsla.

Djupbäckens Hildur utspelar sig i de småländska skogarna och innehåller många väsen från den gamla svenska folktron. Men där gömmer sig också några tidigare okända väsen. 

Om det i mitt tidigare manus Stjärnmakerskan var havet som var min största inspirationskälla, så är det i Djupbäckens Hildur just skogen. Det ligger framför allt två tankar bakom min berättelse. Jag vill lyfta och hylla skogens storhet och skönhet, samtidigt som jag vill föra vidare våra gamla väsen från folktron. 

Under arbetets gång har jag dessutom insett att det är ytterligare en faktor som blivit viktig för mig. Huvudkaraktären Hildur. För mig har Hildur tagit på sig rollen som visar på den introverta personlighetens rätt till existens. En förebild för de som trivs bra i sin ensamhet men för den skull inte saknar förmågan att binda starka vänskapsband, som det mellan Hildur och bäckahästen Ursi.

Jag har under min utbildning insett att det funkar bäst när jag väljer att skriva för mig själv. Med det menar jag, för mitt eget inre barn. Jag skriver det som barnet inom mig själv skulle vilja läsa. När jag började var det inte heller tydligt för mig att det var barnlitteratur jag ville skriva. Under resans gång har det visat sig att jag oftast automatiskt ser genom barnets ögon när jag sätter mig för att skriva. Nu vet jag också att det är just där jag trivs allra bäst.

Inspirationen till mitt första manus kom tydligt och medvetet, till stor del, från filmerna Pirates of the Caribbean. Vilket jag tror att läsaren kan ana. För Djupbäckens Hildur inbillade jag mig att Sagan om ringen var en stor inspirationskälla. Döm om min förvåning när jag läste igenom det färdiga manuset och började misstänka att jag istället, omedvetet, inspirerats av Ronja Rövardotter. Vid närmare eftertanke känns det heller inte särskilt orimligt. Astrid Lindgren är för mig (som för så många andra) en stor förebild, och många av hennes karaktärer tillhör de som rotat sig i mitt inre sagolandskap.

Min egen läsning har under projektet varit av stor betydelse. Äntligen fick jag en legitim anledning till att sluka barnlitteratur. Jag skriver ju själv barnlitteratur och måste fördjupa mig i denna värld. Men nu vill jag ropa ut till alla er som är vuxna och inte skriver barnlitteratur. Läs hur mycket barnlitteratur ni vill. Här behövs ingen legitimitet. För bra skriven barnlitteratur kan öppna dörrar även för vuxna. 

Min läsning har inte bara inspirerat, den har visat olika vägar, olika världar, olika perspektiv, hjälpt mig att hitta mitt eget vägval.

Dock har jag inte bara läst barnlitteratur, utan även litteratur för vuxna och helt utanför min egen genre, fantastik. Även denna litteratur har hjälpt mig i mitt skrivande. Utvecklat mitt språk, mitt gestaltande och mina miljöbeskrivningar. 

Ytterligare en insikt som kommit till mig är just naturens vikt i mitt skapande. Som jag nämnde tidigare har min kärlek till skogen lagt grunden för detta manus (och havet till mitt tidigare). Jag har under min utbildning försökt mig på att skriva berättelser som till större delen utspelar sig i och omkring byggnader, mänsklig bebyggelse. Det gick åt skogen, bokstavligt talat. Jag tror att jag behöver naturens storhet och frihet för att få luft till mina äventyr. Det är här jag finner mina berättelser och därför tror jag också att det är där som mitt framtida författarskap kommer stanna. I den storslagna naturen, med magiska väsen, i en värld skapad framför allt för barnen. 

Ett annat mål för mig har varit att försöka locka fram känslor. Jag vill att läsaren ska känna mycket. Olika känslor. Min förhoppning är att läsaren ska både le, skratta, förundras, rysa och torka en och annan tår.

Men framför allt vill jag skapa ett äventyr. Ett äventyr som visar allt det magiska, förtrollande och fantastiska som faktiskt finns. Bara man öppnar dörren. Dörren vars nyckel heter fantasi.