Storbritanniens styrelseskick förknippas traditionellt med en kraftfull verkställande makt med få inbyggda kontrollmekanismer. Detta brukar benämnas majoritetsdemokrati (eller Westminstermodellen). Utmärkande för styret är en monark som statschef med ceremoniella uppgifter, sammansmältning av den lagstiftande och verkställande makten, parlamentarism som tillsammans med majoritetsvalsystem och tvåpartisystem skapar starka regeringar och territoriet organiserat som en enhetsstat. Konstitutionen brukar beskrivas som ”icke-skriven”, eftersom den inte är kodifierad i en samlad lag med särskild ställning. Flera av styrelseskickets särdrag har dock förändrats mot fler inslag av maktdelning: mellan central och subnationell nivå där folkvalda församlingar i Skottland, Wales och Nordirland över tid tilldelats ökade befogenheter och mellan institutioner, där regeringen och parlamentets traditionella suveränitet har påverkats. EU-utträdet 2020 framhävde ytterligare spänningar i maktdelningen mellan olika styrelsenivåer och ökad diskussion om, och i så fall under vilka former, den nuvarande statsbildningen som en union av ingående delar kan bestå.