Ars longa, vita brevis handlar om familjerelationer, arbetslöshet, drömmar och olycklig kärlek. Berättelsen  är en fristående fortsättning på de texter om Malmö som jag har skrivit på tidigare kurser i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet. Även denna gång är berättarjaget en kvinna i tjugoårsåldern. Vi befinner oss i åttiotalets Malmö, en tid när staden fortfarande är en industristad och rädslan för HIV är utbredd. Samtidigt präglas tiden av en vurm för kändisskap och glamour. Utanför diskoteken ringlar sig köerna långa och dörrvakter har makten över vem som får vara med och roa sig. På en fest möter berättarjaget den politiskt intresserade Bert som hon blir blixtförälskad i. De inleder en kärlekshistoria som får ett abrupt slut, när han plötsligt inte svarar på hennes telefonsamtal. Ingen tycks veta vart Bert har tagit vägen och kvinnan utgår från att han inte vill träffa henne mer. Fram till slutinlämningen var det min ambition att skriva en sammanhängande kronologisk berättelse. När texten skulle presenteras i sin helhet insåg jag att det var något som saknades, ett känslomässigt lager av något slag. Jag bestämde mig då för att infoga kortare avsnitt i form av berättarjagets reflektioner, som en slags metatext. Kanske kan detta förta något av läsarens nyfikenhet, då det redan från början står klart att någon har bragts om livet, men den risken får jag ta. Jag har med utgångspunkt i egna erfarenheter velat skildra en tid som är passé, men som ändå finns kvar, eftersom vår historia inte går att radera. Detta leder mig in på vilken genre jag skriver i. Jag skulle själv vilja kalla det för autofiktion men med en hög grad av fiktion.