Syftet med denna studie är att utifrån teorin om befolkade institutioner förstå hur fyra socialtjänstkontor förhåller sig till interkulturellt socialt arbete. Socialarbetare möter klienter från andra kulturer än den svenska, och de skapar kompetenser inom interkulturellt socialt arbete. Undersökningen tar avstamp i intervjuer med socialarbetare och enhetschefer enskilt och i grupp. Analysen visar att ett socialkontor utmärker sig medan de övriga tre socialkontoren skiljer sig minimalt från varandra. Koppling till en institutionaliserad myt om socialarbetare med interkulturell kompetens sker i alla enheter och med likartade konsekvenser, även om det på ytan kan se olika ut. Resultatet visar att många socialarbetare menar att de saknar inter­kulturell kompetens, och att de flesta inte har reflekterat över vad interkulturellt socialt arbete betyder i mötet med klienter med utländsk bakgrund, samtidigt som alla faktiskt utför ett interkulturellt arbete i praktiken. Den interkulturella sociala kompetensen skapas i huvudsak genom klientmöten och genom ett kollegialt kunskapsutbyte. Formell och strukturerad kompetensutveckling i ämnet verkar dock saknas. Socialarbetare i en kulturellt diversifierad arbetsgrupp med interkulturell medvetenhet inom enheten verkar bättre klara att återkoppla och länka sin kunskap och meningsbyggnad till mångfalden runt omkring dem. Slutsatsen är att interkulturellt socialt arbete kontinuerligt måste artikuleras, dokumenteras och spridas, detta för att främja ökad kunskap och kompetens. I den bästa av världar sker detta i en kulturellt diversifierad personalgrupp i samverkan med omvärlden.