Rösterna i denna antologi ger ett kraftfullt och dystert budskap om Mediesverige Om någon för tio år sedan sagt till mig att 2020 skulle Sverige ha en särskild utredare för att värna det demokratiska samtalet. Då hade jag skrattat och sagt att det vore väl lite överdrivet. Nog kan vi samtala med varandra utan att det ska behöva utredas hur. Om någon för sju år sedan hade sagt till mig att Fojo i slutet av decenniet börjat undervisa yrkesverksamma jour- nalister i att känna igen informa- tionspåverkan, hur de ska skydda sig själva och inte bara sina källor. Då hade jag undrat vilket land vi pratar om. Ryssland?!

Om någon för fem år sedan sagt att 2020 skulle SVT:s kostnaderför redaktionens säkerhet vara fyra gånger så stora som då. Då hade jag sagt att det låter orimligt.

Om någon för tre år sedan sagtatt de kommande två åren kommer Sverige att sjunka i placering på Reportrar utan gränsers pressfrihets- index på grund av hatet och hoten mot svenska journalister. Då hade jag inte velat tro på det.

Men där är vi i dag. Hur hamnade vi här?

I ett unikt material har Medieinstitutet Fojo samlat in vittnesmål från reportrar och ansvariga utgivare. Från utredare och frilansskribenter. Det är chefer som berättar om arbetsgivar- ansvaret, utsatta reportrar om att leva under hot och med hatet innanför skinnet. Och det är nyhetschefen vars pappa dog för sina ord.

Deras historier blir tillsammans ett kraftfullt budskap om var vi befinner oss i Mediesverige i dag. Bilden de ger är dyster men också kraftfull. Det räcker nu. Populisterna och de auktoritära rösterna som kallar journalister för nationens fiender måste överröstas.

Tystna inte. Mobilisera. Höj din röst. Journalistiken behövs för att bygga ett hållbart samhälle: socialt, ekonomiskt och miljömässigt. Det är vår demokrati det handlar om.

Kersti Forsberg,

Verksamhetschef Medieinstitutet Fojo.