Undersökningen av 45 skriftliga reflektioner över actio och pronuntiatio från en forskarutbildningskurs i forskningskommunikation visar att de forskarstuderade reflekterar över actio och pronuntiatio i mindre omfattning och på ett mindre personligt sätt än över de övriga faserna i partes. Detta gäller både då kursen gavs i det fysiska och i det digitala klassrummet. De forskarstuderande nyanserar till viss del sin förståelse för actio och pronuntiatio genom att koppla dem till elocutio och memoria. Många utgår från egna behov som talare snarare än publikens behov som lyssnare. De forskarstuderande noterar att kroppsspråkets möjligheter digitalt begränsas och att rösten måste kompensera för det, vilket är förväntat. Beroende på de forskarstuderandes förståelse för actio och pronuntiatio kan dessa ge uttrycksfrihet eller utgöra ett hinder i forskningskommunikation. Resultaten fordrar vidare diskussion om actios och pronuntiatios potential för forskningskommunikation i det fysiska och det digitala rummet.
The analysis of 45 written reflections on the rhetorical working process from a postgraduate course in research communication reveals the postgraduate students to reflect on actio and pronuntiatio in standardised ways and to a lesser extent than on the other canons. This applies both to the physical and the digital iterations of the course. The students often link actio and pronuntiatio to elocutio and memoria and view oral presentations from a speaker-centered rather than audience-centered perspective. Not surprisingly, the students note that their body language becomes limited in the digital classroom and that they, therefore, must utilise their voices more. Depending on the students’ understanding of actio and pronuntiatio, utilising these can become a barrier or a breakthrough for successful research communication. These results prompt further discussion of actio’s and pronuntiatio’s potential for teaching research communication in the physical and the digital spaces.