Den här induktiva kvalitativa intervjustudien syftar till att undersöka hur elever med läs- och skrivsvårigheter upplever digitala talsynteser som redskap i kemiundervisningen och hur de upplever att skolan har hanterat deras behov av stöd. I studien genomfördes semistrukturerade intervjuer där högstadie- och gymnasieelever fick beskriva sina upplevelser att använda talsynteser i kemiundervisningen samt det stöd som skolan gett eleverna. Intervjuerna transkriberades och analyserades utifrån ett fenomenologiskt perspektiv. Det identifierades fyra kategorier: Elever upplever den digitala talsyntesen som ett stöd i lärandet, Elever upplever svårigheter med användandet av den digitala talsyntesen, Elever upplever brister i skolans resurstillsättning och Elever upplever svårigheter i kommunikationen med skolan.Resultaten visade på vikten av lärarens engagemang och elevernas behov av stöttning av läraren vid introduktion och användning av talsynteser. Då de uttalade kemins komplexa termer och begrepp inkorrekt, vilket enligt eleverna kräver ett engagemang hos kemiläraren för att talsynteserna ska fylla sin tänkta funktion. Fick eleven stöd av läraren så upplevde flertalet av eleverna att talsynteser var ett hjälpmedel för dem i kemiundervisningen. Alla eleverna upplevde att skolans resurser sattes in för sent och att de själva och deras föräldrar fått kämpaför att få stöd och digitala hjälpmedel. Alla eleverna upplevde att skolan borde varitmer förberedd för att kunna identifiera elever med läs- och skrivsvårigheter och introducera digitala hjälpmedel tidigare. Studiens slutsats är att talsynteser upplevs som ett fungerande digitalt hjälpmedel för elever med läs- och skrivsvårigheter i kemiundervisningen om eleven har stöd av läraren.