Bakgrund: Depression är en vanligt förekommande psykisk störning som ungefär 280 miljoner människor i världen lider av. Det är ett tillstånd som påverkar individens livskvalité och som i värsta fall kan leda till självmord. Antidepressiva läkemedel, så som selektiva serotonin återupptagshämmare (SSRI), är förstahandspreparat till patienter som lider av depression. Fysisk aktivitet kan bidra till god hälsa och mildra depressiva symtom samt förebygga depression. Syfte: Syftet med detta examensarbete var att undersöka om fysisk aktivitet är jämförelsebar med antidepressivt läkemedel som behandlingsmetod mot depression. Metod: Examensarbetet är en litteraturstudie och relevanta artiklar söktes vid den medicinska databasen PubMed. För detta arbete valdes sammanlagt sju artiklar, fyra av dessa undersökte fysisk aktivitet i jämförelse med antidepressiva läkemedel som monoterapier samt tre artiklar vilka undersökte fysisk aktivitet som tilläggsbehandling. Resultat: I studie ett uppvisade alla grupper en statistisk signifikant reducering av depressionssymtomen, samtliga grupper uppvisade även en ökad remissionsfrekvens. Dock visade studien ingen statistisk signifikant skillnad mellan de aktiva behandlingsgrupperna gentemot placebo gällande reducering av depressionssymtomen. Resultaten från studie två och tre uppvisade en statistiskt signifikant skillnad med att förbättra depressionssymtomen mellan de aktiva behandlingsgrupperna jämfört med placebo. Studie fyra inkluderade ingen kontrollgrupp, intention-to-treat analysen uppvisade en statistisk signifikant skillnad mellan träning och antidepressiva läkemedel gällande att mildra depressionssvårigheten, fördel till träning. Dock förekom det ingen statistiskt signifikant skillnad i per-protocol analysen. Resultaten från studie fem till sju indikerar att träning som tilläggsbehandling uppvisar en positiv effekt med att mildra depressionssymtomen. Diskussion: Studie ett till fyra studerade behandlingsalternativen som monoterapi och konstaterade att fysisk aktivitet är likvärdig med antidepressiva läkemedel som behandlingsform mot depression. Resultaten från studie fem till sju bör tolkas varsamt då fysisk aktivitet inte undersöktes som monoterapi. Dock tyder resultaten på att träning som tilläggsbehandling har en god effekt för att reducera depressionssymtom. Studierna hade inte samma primär utfallsvariabel och det finns begränsningar med självskattningsskalor vilket kan påverka resultaten. Följsamheten för träning var låg vilket begränsar tolkningen av resultaten. Antidepressiva läkemedel ger fler biverkningar än fysisk aktivitet. Vidare forskning inom området behövs för att ge bättre följsamhet för fysisk träning och med kliniskt strukturerade intervjuer utförd av en legitimerad psykiatriker, för att fastställa diagnos och säkerställa resultat. Slutsats: Fysisk aktivitet uppvisar en god effekt mot att mildra depressiva symtom i likhet med antidepressiva läkemedel hos individer i medelåldern och äldre. Det är tänkbart att rekommendera fysisk aktivitet som förstahandspreparat i form av fysisk aktivitet på recept (FaR) för att öka följsamheten av aktivitet.