The overarching aim of this thesis is to examine how the welfare technology solution discourse can provide insights into society’s views of formal and informal care for older people.  

The thesis employs a qualitative inductive design based on social constructionism and discourse analysis. The studies illuminated the welfare technology solution discourse from the angle of international research (Study I), Swedish local policy (Study II), local politicians (Study III) and older adults represented by pensioners’ organisations (Study IV). The temporal demarcations were from 2013-2022. The studies made use of the following research methods: scoping review (I), poststructural policy analysis (II), poststructural interview analysis (III) and focus group interviews (IV). The findings were derived from narrative descriptions and interpretations of the empirical data supported by previous empirical, theoretical and grey literature in the field. 

The findings highlighted that the welfare technology solution discourse focused on prevention in order to keep older people active and independent and thereby avoid further increases in demands for formal care. Health was positioned as a means to achieve that goal and as an individual responsibility for the older person her/himself. Passive remote monitoring, gaming and digital leisure activities were considered to be part of “good” care, while participation and inclusion were downplayed.

Informal carers were positioned as part of the older person’s social sphere, a position that ignores the help, support and/or care they provide to their elder family member or friend on a weekly or even daily basis. The discourse did not include any welfare technology to support or facilitate participation by informal carers. The reviewed empirical literature (I) and policy documents (II) did not take up the issue of health inequalities among older people and their informal carers to any great extent. 

The pensioners’ organisations viewed the discourse with concern, cautioning about an increased gap between those digitally included and those excluded in what they perceived as a “harsh and impersonal society”. They positioned informal carers as crucial for the older person’s security and wellbeing. 

The thesis challenges the conceptualisation of health in old age as an individual enterprise and argues that interventions using welfare technology for older people need to be targeted towards participation and facilitate reciprocal relationships between all parties involved. Further, informal care needs to be further lifted on the political agenda to illuminate informal carers’ role in the provision of informal care of older people within the modern welfare state in Sweden. 

Syftet med avhandlingen är att undersöka hur diskursen om välfärdstekniska lösningar kan spegla samhällets syn på vård och omsorg för äldre och anhörigas roll. 

Avhandlingen har en kvalitativ induktiv design baserad på socialkonstruktionism och diskursanalys. I fyra delstudier belystes diskursen om välfärdsteknik sett genom internationell forskning (I), svenska kommunala policydokument (II), intervjuer med lokalpolitiker i rollen som ordförande i vård och omsorgsnämnd (III) och genom gruppen äldre representerade av Pensionärernas Riksorganisation PRO och SPF Seniorerna (IV). Avhandlingen avgränsas tidsmässigt av perioden från 2013–2022. Studierna använde följande metoder: Scoping Review (I), Poststrukturell policyanalys (II), Poststrukturell intervjuanalys (III) och Fokusgrupper (IV). Resultaten härleddes från narrativa beskrivningar och tolkningar av empiriska data med stöd av tidigare forskning inom området.

Resultaten i delstudierna visade att diskursen om välfärdstekniska lösningar fokuserade på förebyggande åtgärder för fysisk aktivitet och självständighet för äldre. Övergripande målsättning var att undvika ökade vårdbehov hos äldre. Hälsa sågs som ett medel för att uppnå detta mål och som den äldres egna ansvar. Övervakning på distans, gaming och digitala tidsfördriv betraktades som god vård, medan det saknades välfärdsteknik som möjliggjorde delaktighet och inflytande , inte minst för äldre med mer omfattande behov av vård och omsorg.

 Lokalpolitikerna positionerade anhöriga i den sociala sfären, t ex. som någon som kommer förbi på söndagen för kaffe och en stunds samvaro. Detta är problematiskt eftersom den positioneringen bortser från och osynliggör anhörigas insatser i form av regelbunden vård, hjälp eller stöd till den närstående. Det saknades välfärdsteknik med mål att ge direkt stöd och underlätta deltagande i vården för anhöriga.

Varken forskning eller policy problematiserade ojämlikheter i hälsa för äldre och deras anhöriga i relation till välfärdsteknik.

Pensionärsföreningarna positionerade anhöriga i ett mycket annorlunda ljus. De såg anhöriga som en mycket värdefull tillgång, närmast ovärderliga för den äldre. Enligt pensionärsorganisationerna var det anhöriga som överbryggade klyftan när välfärdens tjänster levererades via digitala kanaler, som hjälpte till när välfärdstekniken krånglade. Vikten av anhöriga underströks ytterligare i pensionärsorganisationernas klart uttryckta oro för de äldre som helt saknade anhöriga. 

Avhandlingen ifrågasätter positionering av hälsa som ett individuellt ansvar för äldre och argumenterar för att interventioner med välfärdsteknik för äldre bör fokusera på att möjliggöra delaktighet och underlätta upprätthållande av ömsesidiga relationer. Dessutom behöver anhörig-frågan lyftas upp på den politiska agendan för att synliggöra anhörigas roll i välfärdsstaten.