När det kommer till individer med samsjuklighet är det fundamentalt med samverkan mellan aktörer för att kunna tillgodose klienterna behandlingsbehov. Det är därför väsentligt att undersöka de faktorer som försvårar och gynnar samverkansprocesser. Studiens syfte är att belysa vad professionella inom missbruksvården upplever påverka samverkan med andra aktörer när det gäller individer med samsjuklighet. Därav avser uppsatsen att belysa de faktorer som hindrar och främjar samverkan. Studiens metodologiska utgångspunkt är hermeneutisk med en kvalitativ ansats. Det empiriska materialitet samlades in genom sex semistrukturerade intervjuer med behandlingspersonal verksamma inom missbruksvården. Därefter har det empiriska materialet analyserats med stöd av Danermarks (2004) teori samverkansteorin. Betydelsefulla främjande faktorer är etableringen av gemensamma tydliga mål och att aktörer utvecklar goda relationer för att kunna ta del av varandras kompetens och expertis. De hindrande faktorerna är bristande tid, resurser, kommunikation och engagemang. Flera av dessa aspekter kopplas till de organisatoriska förutsättningarna, lagar och regelverk och professionstillhörighet. Studiens resultat visar på att det existerar inre-och yttre faktorer inom organisationer som begränsar och försvårar samverkan mellan aktörer. Slutsatser från studien är att det krävs utökade resurser och reformer som förbättrar och utvecklar ramen för samverkan mellan aktörer. Detta skulle kunna bidra till att främja samverkan och sammanställa de integrerade behandlingsinsatser som lever upp till individens behov och förväntningar.