lnu.sePublications
Change search
CiteExportLink to record
Permanent link

Direct link
Cite
Citation style
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
Minnet
Linnaeus University, Faculty of Arts and Humanities, Department of Film and Literature.
2024 (Swedish)Independent thesis Basic level (Higher Education Diploma (Fine Arts)), 20 HE creditsStudent thesis [Artistic work]Alternative title
The Memory (English)
Abstract [sv]

Presentation och reflektion

Min roman Minnet utspelar sig i en tänkt framtid där naturens resurser börjar ta slut. Många djur och växter är utdöda. Människans påverkan på klimatet har skapat torka, stormar, kraftig nederbörd mm. Att odla är svårt, kött är en lyx och kosten består av nya proteinkällor som insekter, tång mm. Stora flyktingströmmar rör sig norrut för att undkomma hettan. Europa är i upplösning, krig har rasat och flyttat om gränser. Både Kina och Ryssland har ett större inflytande än idag. Främlingsfientliga krafter styr och övervakar människorna. Landet är indelat i olika zoner eller säkerhetsklasser. Vissa områden där det finns risk för översvämningar, ras eller andra miljörisker är utdömda och inte tillåtna att bosätta sig i. Vad du har för bakgrund, om du har rötter i andra länder, påverkar vilken zon du har möjlighet att bo i. 

I den utdömda zonen 10 bor den äldre mannen Galip med sin dotter Abir och hennes dotter Rawa. Galip flydde från Syrien under den Arabiska våren och kom som flykting till Sverige 2015. På en flyktingförläggning träffade han sin blivande fru, Lana. När livet förändrades i Sverige byggde de ett hus vid havet för att kunna bli självförsörjande. Där fick de först sonen Nazar och sedan dottern Abir. Nazar kallades ut i krig och de fick veta att han dött och blivit begravd någonstans i forna Europa. I en av stormarna som regelbundet drabbar området, omkommer Lana i en drunkningsolycka.

Då livet runt en tystnar, talar det förflutna högre. Så även för Galip. Hans minnen kring hemlandet, flykten, Lana och inte minst hans vän Jamal, rör sig som fragment kring honom. Genom tankar och handskrift med arabiska tecken, söker han tvinga fram vad som egentligen hände. Varför tvingades han fly? Hur träffade han Jamal? Men den stora frågan han brottas med är varför Jamal inte längre hälsar på honom, eller hör av sig. De blev som bröder under flykten, räddade varandras liv och lovade att finnas för varandra för alltid, men nu är det som om han inte existerar. 

Abir har i hemlighet ansökt om att de ska få flytta till Zon 5, ett område med högre säkerhetsklass. Galip motsätter sig flytten eftersom han inte vill lämna huset och minnena av Lana. Hans ovilja att lyssna på Abirs argument för att flytta får det att gnissla i deras relation.

När vi kommer in i berättelsen, av det jag har skrivit under det här läsåret, har Galip och Jamal precis träffats i Libanon. Jamal tar hand om Galip efter att han har blivit överfallen. Deras flykt fortsätter tillsammans till Turkiet. Galip har fått veta att Abir har gått bakom ryggen på honom och ansökt om förflyttning.

 Jag tittade på psykiatrikern och författaren Anders Hanssons program om hjärnan och avsnittet som handlar om minnet. Han beskrev minnet som en schweizerost med massa hål i. Hjärnan lagrar mycket, men varje gång vi plockar fram ett minne så gör vi om det lite grand, vilket gör att vi inte kan lita på våra minnen. Det som vi absolut tror att vi minns rätt, behöver inte alls stämma med det som verkligen inträffade. Minnets funktion är inte, som vi säkert alla tror, att komma ihåg, utan att vara redo för framtiden. Om vi har ett minne av att spisplattan är varm, så lägger vi inte handen där igen. Det här är otroligt intressant och också temat i min roman, hur Galips minne av flykten och Jamal har förändrats över åren och gjorts till något som passar Galip bättre.

 Jag har kommit att älska min griniga, envisa, förvirrade och stundtals ömsinta gubbe. Det finns något befriande över honom att i ena stunden ilskna till och tjurigt stampa in på sitt rum, för att i nästa stund ta upp sitt barnbarn i knät och tålmodigt svara på hennes frågor och berätta om en värld som inte längre finns. 

Att nu-planet skulle utspela sig i framtiden var en teknisk lösning eftersom jag ville ha en äldre man som huvudperson. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av sci-fi-romaner, däremot kan jag tycka om att se sådana filmer. När jag någon gång har försökt mig på en sci-fi-roman tröttnar jag ganska snart om miljöbeskrivningen innehåller en mängd olika tekniska uppfinningar som benämns med olika fantasifulla namn som man ska hålla reda på. I en film är det lättare för där får du en bild som snabbt visar vad det handlar om. I min essä Hur skriver man en trovärdig framtidsroman? tar jag bland annat upp trovärdigheten med tekniska prylar. Jag har valt en rätt avskalad variant i min roman där jag ibland nämner saker som tex spårtaxi. Det behövs inte förklaras, men ger någon form av känsla av framtid. Dock finns det en teknisk pryl som jag har med som jag har funderat mycket på vad jag ska kalla den. I mitt första utkast har jag helt enkelt kallat den för armskärm, eftersom det är en skärm som sitter på armen som ett extra lager hud, men som går att ta av. Jag tänker mig att det är en framtida kommunikationsenhet som ersätter både telefon och dator. Förutom att kommunicera, kan den spåra, känna av hur kroppen mår, varna för överhettning, myndigheterna kan övervaka en, du kan identifiera dig och säkert en hel del annat som jag inte har kommit på ännu.  

Jag har lagt ner en hel del tid för att komma på vad jag ska kalla denna armskärm. Något med ett mer framtidsklingande namn, men det ska ändå låta lite ”svenskt” och passa in i den annars ganska återhållna framtidsbeskrivningen. Ordet telefon används fortfarande ca 150 år efter att Graham Bell uppfann den även fast det finns mycket lite gemensamt med dagens telefoner. Jag tänker därför att namnet inte ska vara alltför avancerat, men ändå måste den beskriva något som är helt nytt. För att komma på olika bra namn använde jag mig av ChatGPT. Jag försökte först få mina barn att komma med idéer, men det visade sig att de inte var i närheten av att vara lika snabba och fantasifulla som ChatGPT. 

Det landade ner i två ord: NanoNod och BioSkärm. Efter att ha lagt in dem i samma text och känt in hur det lät, fastnade jag för en kombination av dem: BioNod. Nod refererar till en punkt i ett nätverk som kan skicka, ta emot och processa data, medan bio syftar på bioteknik och användningen av levande organismer för tekniska ändamål. Jag tycker att benämningen stämmer bra för vad jag menar att armskärmen används till, om den sen flyter bra ihop med den annars ganska finstämda, lugna texten är jag inte helt säker på. Jag tar gärna emot reflektioner kring namnet i mitt framtida arbete.

 

Projektet innehåller en hel del återblickar. Galip tänker och skriver ner om hur han tog sig till Sverige. Han samtalar med sin döda fru. Han är förvirrad, ofta insjunken i sin egen värld. Jag vet att många uppfattar honom som dement, och det kanske han är, men för mig är det mer minnets svekfulla natur som visar sig. 

De här olika berättarplanen är en utmaning att få till så att det blir enhetligt och begripligt. Jag har famlat mig fram i olika lösningar. Inspirerad av Susanna Alakoskis bok Dotterdottern har jag nu landat i att jag enbart har kursivt när Lana säger något till Galip då hon är en person som är död och det blir mer som en spökröst som Galip hör i nutid. Dialoger som är i Galips minne när han skriver och tänker tillbaka är inte markerade med varken kursivt, tankestreck eller talstreck. De kan vara inbakade i löptexten utom när det är mycket dialog, då ligger de på egna rader med indrag. Jag har haft svårt att känna hur jag ska göra med partierna med återblickar eftersom det blir märkligt (tycker jag) att sätta citattecken när han skriver, ändå vill jag markera en skillnad i nutid och dåtid.

Jag har också övergivit att Galips återberättande sker i första person (vilket inte skedde konsekvent), till förmån för tredje person, för att få det mera tydligt var vi befinner oss i berättelsen. Dock känns det sorgligt att överge de delar där Galip, genom tankar, skrift mm, vänder sig direkt till Jamal och pratar. För mig blev det en stark nerv, en form av sårbarhet som jag upplevde som vacker. Jag valde ändå att ta bort det till slutinlämningen, men det är möjligt att jag ger det en chans till i nästa skrivomgång. Då får man också veta vad som egentligen hände under flykten och var Jamal befinner sig, om Nazar lever eller inte och om Galip följer med till Zon 5 eller inte. 

 

Place, publisher, year, edition, pages
2024. , p. 58
National Category
General Literature Studies
Identifiers
URN: urn:nbn:se:lnu:diva-130429OAI: oai:DiVA.org:lnu-130429DiVA, id: diva2:1870201
Subject / course
Creative Writing
Supervisors
Examiners
Available from: 2024-07-10 Created: 2024-06-14 Last updated: 2024-07-10Bibliographically approved

Open Access in DiVA

No full text in DiVA

Search in DiVA

By author/editor
Ohrling, Birgitta
By organisation
Department of Film and Literature
General Literature Studies

Search outside of DiVA

GoogleGoogle Scholar

urn-nbn

Altmetric score

urn-nbn
Total: 58 hits
CiteExportLink to record
Permanent link

Direct link
Cite
Citation style
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf