I kortromanen Händer & Höron studerar jag en komplicerad relation och dess sönderfall. Relationen utforskas på avstånd. Gestaltningen består till stora delar av dialog och kroppsspråk. Det som hände mellan karaktärerna Du och Hon återberättas inledningsvis för karaktären Du, som om jag som berättare tolkar det jag ser på avstånd, som om jag såg det spelas upp framför mig som minnesbilder eller på en filmduk. Det återberättas för Dig som om jag ville påminna Dig om vad som hände, eller som om jag ville få bekräftat av Dig att det var så det var. 

I öppningskapitlet sitter karaktärerna Du och Hon i gräset och målar naglarna. Det är vår och de drömmer om att öppna en kombinerad bar och högtalarverkstad. Händer & Höron ska den heta. När det andra kapitlet tar sin början är det höst. Karaktärerna är på utflykt. Något har hänt som gör det svårt för dem att uttrycka sig som de brukar. Med en blind solros som ledmotiv – en sådan som har ett gult istället för ett svart öga – undersöker jag betydelsen av den ena partens uttryck och mottagande för den andras uttrycksförmåga, och vad det innebär för möjligheten att vara nära. När en oåterkallelig distans infinner sig mellan karaktärerna förändras inte bara relationen utan också formen; Du blir till Han och den som berättaren tilltalat försvinner. Det sista kapitlet är av en annan karaktär. Det utgår från trasiga, minnesalstrande föremål som på olika sätt belyser relationen. Berättarrösten sammansmälter med Hon till ett implicit Jag, och detaljer i det tidigare händelseförloppet får ny innebörd.