Studien tar sin utgångspunkt i skolans lärmiljöer och olika kritiska situationer som kan uppstå och bli problematiska. Ibland uppstår det ett glapp mellan det som elever förväntas åstadkomma och elevernas förmåga att åstadkomma det förväntade. Det kan uppstå i olika sammanhang och kan betraktas som en kritisk situation. Sådana kritiska situationer kan, utifrån hur de hanteras och kommuniceras komma att påverka elevers tillgång till lärande och social gemenskap. En skolas möjlighet att organisera lärmiljöer som möter elevers behov kan bero på olika professioners förmåga att kommunicera och samverka på ett sätt som skapar möjligheter att förebygga kritiska situationer. Inför studien fanns det anledning att tro att en sådan kommunikation och samverkan kunde vara problematiskt i praktiken, både ur lärares, speciallärares och specialpedagogers perspektiv. Syftet med denna studie var att bidra med kunskap om hur lärare, speciallärare och specialpedagoger beskriver kritiska situationer som uppstår i lärmiljön. Syftet var också att undersöka hur lärare, speciallärare och specialpedagoger beskriver kommunikationen professioner emellan för att förebygga sådana situationer. Studien är av kvalitativ art där metoden webbenkät med öppna frågor använts. För att tolka resultatet togs stöd i samverkansteorin och ROS-modellen, ett analysverktyg som bygger på regelverk, organisation och synsätt som betydelsefulla faktorer för samverkan. Slutsatser som gick att utläsa av resultatet var att det fanns en stor erfarenhet av kritiska situationer bland respondenterna. Vidare fanns det en spridning av hur man beskrev de olika situationerna som uppstod under en skoldag och som på olika sätt påverkade elevernas möjligheter till lärande och delaktighet. Kommunikationen sågs som en utgångspunkt i arbetslagen mellan lärare samt mot elever och vårdnadshavare, men i mindre omfattning mellan lärare, speciallärare och specialpedagoger. Studien visade att professionerna inte nyttjade varandras kompetenser i den utsträckning de önskade. Detta ledde i sin tur till att många lärare kände sig ensamma med ansvaret för sina elevers lärande och välmående, samt att den specialpedagogiska kompetensen oftast återfanns i det åtgärdande arbetet. Slutsatsen blir att om specialpedagogen inte enbart ska hamna i det åtgärdande arbetet, måste det skapas arenor där professionerna möts i ett tidigt skede för att diskutera hur man tillsammans kan skapa lärmiljöer som gynnar alla elever. För att lyckas i detta arbete är det av vikt att specialpedagogen är en kvalificerad samtalspartner med teoretiskt förankrad relationskompetens. Kvalitativa samtal behöver fokusera på sådant som kan realiseras i den pedagogiska praktiken. Kritiska situationer kan vara ett begrepp som gör en sådan ansats möjlig. Därmed kan begreppet bidra till en kommunikation och samverkan med förebyggande intention.