I föreliggande studie har vi analyserat hur grotens barrandel påverkas av grönrisskotning jämfört med traditionell brunrisskotning. En hypotes har varit att den traditionella brunrisskotningen inte medför så stort barravfall som man tidigare trott. Om grönrisskotning skulle accepteras skulle det öppna möjligheter för nya tekniker, minskade kostnader, kortare ledtider samt ett större totalt uttag från den enskilda avverkningstrakten. Observera att även grönrisskotning ger ett torkat bränsle och inte skall förväxlas med färsk grot. Bestämning av fraktionsfördelning och fukthalt har genomförts i det material som levereras till den energiomvandlande industrin i anslutning till flisning av groten.
Resultaten visar att grönrisskotning medför en kraftig avbarrning och innehåller betydligt mindre andel barr än färsk grot. Resultatet visar även att traditionellt brunrisskotad grot innehåller en hel del barr. I praktiken innebär det att grönrisskotad grot innehåller dubbelt så mycket barr (ca 8 % av grotens total torrmassa) som den traditionellt brunrisskotade (ca 4 % av grotens total torrmassa) vid leverans till den energiomvandlande industrin. Både grönrisskotning och brunrisskotning ger en tillfredsställande torkning och resultatet visar att det endast skiljer 5 procentenheter i medelfukthalt mellan grönrisskotad (36 %) för och brunrisskotad (31 %) grot.
Det har även kunnat konstaterats att groten behöver ligga större delen av sommaren i små processorhögar för att uppnå den rekommenderade avbarrningen. All grot som skotas ihop tidigare än augusti månad är därmed att betrakta som mer eller mindre grönrisskotad. Slutsatsen blir att en stor del av den grot som idag levereras till den energiomvandlande industrin snarare är grönrisskotad än brunrisskotad och innehåller ca 5–10 % barr.