Forskningsprojektet ”Intermedialitet och den medeltida balladen”, med deltagare från flera olika humanistiska forskningsområden, har pågått under åren 2006–2010 inom ramen för verksamheten vid Forum för intermediala studier (Ims), Linnéuniversitetet. Syftet med projektet har varit att vitalisera ett klassiskt studiefält, den medeltida balladen, genom att föra in moderna vetenskapliga begrepp och teorier. Den medeltida balladen var sannolikt ursprungligen en sorts allkonstverk med dans, gester och sång, men genom historiens traderings- och medieringsprocesser har den emellanåt förvandlats till en litterär genre: texter i böcker där musik och kroppsligt framförande helt försvunnit. Denna insnävning av balladen är paradoxalt nog delvis ett resultat av ambitionen att rädda den undan glömska. I äldre tider fanns helt enkelt inte tekniska medier för lagring och reproduktion av ljudande musik och rörliga visuella uttryck och det saknades bland upptecknarna i stor utsträckning kunskap om musikalisk notation. När balladerna bevarades till eftervärlden som nedskrivna texter så förvanskades de alltså samtidigt.

Eftersom en stor del av den moderna balladforskningen har inriktats på balladernas nedskrivna och tryckta textversioner är det motiverat att med hjälp av intermedial teoribildning försöka belysa den medeltida balladens status av genre- och medieöverskridande konstform. Tidigare publikationer inom projektet har bland annat förmedlat resultat av filologisk grundforskning. En av projektets utgångspunkter var nämligen ett stort manuskriptfynd i Växjö stadsbibliotek som visade sig innehålla delvis nya balladtexter och ovanligt goda melodiuppteckningar. Flera av artiklarna i En värld för sig själv. Nya studier i medeltida ballader, som publicerades 2008 under redaktion av Gunilla Byrman, analyserar och anlägger olika perspektiv på George Stephens och hans återupptäckta handskriftssamling som är arkiverad på Växjö stadsbibliotek.[1] Volymen innehåller också artiklar om Näcken i sägen och ballad, studier av Gunnar Olof Hyltén Cavallius naturmytiska universum och en genomgång av vis- och balladsamlande i Småland. Dessutom finns i antologin en registrant över handskriftsamlingens ballader. I inledningen till En värld för sig själv, skriven av Sigurd Kværndrup och Boel Lindberg, finns presentationer och diskussioner av bland annat balladen som konstform, balladkategorierna, tidigare balladforskning, manuskriptsamlingen på Växjö stadsbibliotek, George Stephens manuskriptsamling och textkritiska principer inom balladforskningen. I fråst och i kålle. Texter från nordiskt balladmöte är en webbantologi redigerad av Karin Eriksson som kom ut 2009.[2] Samlingens artiklar är skrivna av forskare, utövare och pedagoger och visar på områdets bredd och livaktighet även långt utanför universitetsvärlden. Alla texter anknyter på ett eller annat sätt till ballader; alltifrån reflektioner över en enskild visa till studier av språket i ballader, balladers förhållande till andra uttrycksformer och hur dagens utövare använder ballader på olika sätt.

I centrum för intresset i föreliggande volym står frågan hur man kan förstå den medeltida balladens relationer till andra medier och konstformer och hur man kan beskriva de många historiska transformationer som den genomgått: dansinslagen har försvunnit och sedan återkommit i möjligen ny form, melodier har bytts ut och anpassats, strofformer har omdanats, användningssätten har förändrats genom nya traditioner och sociala sammanhang och så vidare. Emellanåt har det också skett radikala transformationer, främst i samband med ”litterariseringen” då de orala traditionerna omstöptes till litteratur, med allt vad det innebar av radikalt förändrad medieringsform och även reviderade estetiska ideal. Skriftkulturen ställer helt enkelt andra krav än den orala kulturen. Parallellt med dessa skeenden har balladernas motivvärld varit levande och genomgått förvandlingar inom bildkonsten: i kalkmålningar och dopfuntar i nordiska kyrkor och i äldre tiders tryck, tavlor och bonader. Slutligen får man inte glömma att den medeltida balladen i modern tid återuppstått i både gammal och ny dräkt: balladdansen, som hållits levande på Färöarna, är en marginell men dock levande tradition, medan 1900-talets folkmusikrörelse återigen levandegjorde de gamla balladerna med hjälp av nya melodier, instrument och framförandesätt.

Volymens artiklar försöker genom både teoretiska ansatser och konkreta materialundersökningar reda ut hur en del av dessa många transformationer kan förklaras och förstås. I metodiskt hänseende arbetar således artikelförfattarna med teoretisk begreppsutredning, granskning av historiskt källmaterial, motivundersökning, social och idéhistorisk kontextualisering samt text-, bild- och melodianalys. Resultatet av studierna är en fördjupad förståelse av den både historiska och mediemässiga komplexitet som balladbegreppet rymmer. Med hjälp av det intermediala perspektivet kan också en rad egenskaper i olika balladvarianter förklaras på ett sätt som vore omöjligt utan jämförelser över mediegränserna. Denna förståelse är värdefull, dels för att den medeltida balladen är en av våra äldsta kända kulturformer, som inte bara har överlevt utan även vitaliserats i modern tid, dels för att den är ett samnordiskt fenomen som utgör en betydelsefull källa till insikter i historiskt och kulturellt samröre mellan de nordiska länderna och deras grannar ute i världen. Den medeltida balladen kan således ses som en sorts paradigm för interkulturella och intermediala relationer generellt.

Artikeln ”Den intermediala balladen” av Lars Elleström och Sigurd Kværndrup presenterar en grundläggande teoretisk intermedialitetsmodell och ger en översikt över den medeltida balladens mediala transformationer genom historien. I ”Leken till balladen. Ett bidrag till diskussionen om förhållandet mellan form och användning” utreder Karin Eriksson balladens komplexa relationer till sångleken genom att undersöka såväl texter som sociala kontexter. I ”Karen Brahes Folio. Textualisering och medialisering av orala ballader” påvisar Sigurd Kværndrup att det viktiga men omstridda manuskriptet ”Karen Brahes Folio” har en intrikat komposition och han analyserar också olika strategier för textualisering av orala ballader. ”Intermediala perspektiv på Stefan och Herodes”, skriven av Jørgen Bruhn och Karin Eriksson, följer legenden om Stefan och Herodes från äldsta tider och fram till den för oss välkända visan om Staffan stalledräng. Såväl skriftliga som bildmässiga medier undersöks, inte minst dopfuntsreliefer, målningar och ballader. Karin Erikssons och Sigurd Kværndrups artikel ”’Liten vallpiga’. En folklig ballad i text och musik” presenterar noggranna analyser av text och melodi till de många varianterna av den representativa balladen ”Liten vallpiga” och belyser hur ”samma” ballad kan utformas så att den såväl innehållsmässigt som musikaliskt får helt olika karaktär. I artikeln ”Kvinnlig lättja som motiv i ballad och bild”, slutligen, följer Margareta Wallin Wictorin motivet ”kvinnlig lättja” genom olika historiska sammanhang och en lång rad bilduttryck för att kunna visa motivets tveeggade udd i de skilda varianterna av ett par medeltida ballader.

[1]Byrman, red., En värld för sig själv. Nya studier i medeltida ballader, 2008.

[2]Eriksson, red., I fråst och i kålle. Texter från nordiskt balladmöte, Växjö, 2008, http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:vxu:diva-4895.