I essäboken En fremmed på benken bjuder sociologen Willy Pedersen läsarna på självanalys. Vi tas med på en resa som flätar samman betydelsebärande nedslag i hans liv i och utanför akademin. De flesta av oss har en gång lärt att våra privata liv ska skrivas ut ur våra sociologiska gärningar. Uppgiften är att skriva andras liv in i deras begränsande eller, till och från, möjliggörande omständigheter. Sociologer drivs alltså ofta av begäret att blottlägga ”detta något” som formar och begränsar respondenter på ett sätt som de inte själva, men väl sociologer, förstår. Om denna avslöjande praktik inte upprättar alltför stort avstånd mellan sociolog och läsare kan den senare avtäcka sitt eget vara och känna igen sig själv på ett nytt sätt: ”aha!” ”Också jag”, som exempel, ”är nog en sådan där klassresenär”. Vår sociologiska doxa har alltså sin våta dröm. Sitt kvasikliniska syfte. Om det inte uppfylls är det varken doxa eller dröm som brister. Vi står bara inför individer eller sociala kategorier som till följd av hur deras omständigheter har präglat dem inte förmår uppleva igenkännandets ”aha-effekt”. Just därför tenderar teorier inom alla sociologiska traditioner rymma begrepp som avser att blottlägga vardagliga aktörers oförmåga att i överensstämmelse med en andra ordningens tolkning förstå sig själva. Listan på sådana begrepp kan göras lång. Några exempel: det omedvetna, falskt medvetande, anomi, latent funktion, ond tro, partiellt genomskådande, misskännandets princip, självkonfirmerat handlande, repetitiv performativitet.