Detta arbete syftar till att ge en inblick i hur en särskola kan vara organiserad i Sverige och i Tyskland. Arbetet ska också visa hur lärare på en särskola i Sverige och en särskola i Tyskland resonerar kring särskolans roll och inkludering. Särskolans existens som en egen skolform får nämligen inte betraktas helt okritiskt, med tanke på att det finns en internationellt uttalat ambition om att skolsystemet ska vara inkluderande och sammanhållet.

För att uppfylla syftet användes forskningsmetoden fallstudie. Det genomfördes fallstudier med hjälp av deltagande observationer och sammanlagt tolv intervjuer på en särskola i Tyskland och en särskola i Sverige. Studien var dessutom delvis inspirerad av den så kallade fenomenografiska metodansatsen. Utifrån denna ligger undersökningens fokus inte i första hand på hur ett fenomen är, utan hur det uppfattas.

Resultatet visade att de intervjuade särskollärarna hade liknande uppfattningar om särskolans roll och inkludering. Lärarna var i grunden positiva till inkludering. Men de ansåg samtidigt att särskolan ska finnas kvar så länge som den allmänna skolan inte förmår att ta hand om alla elever. Särskolans berättigande begrundades av lärarna framför allt med dess möjligheter att erbjuda en lärmiljö som är anpassad efter elevernas olika förutsättningar och behov. Denna lärmiljö kännetecknades sammantaget av både många likheter, till exempel i undervisningens form och innehåll, och skillnader, till exempel vid klassammansättningen, vilka undersökningen går in på närmare.