I den västerländska konsthistorien utgörs stoffet – särskilt det som gäller medeltid och tidigmodern tid – till stor del av bilder och byggnader som nära relaterar till den kristna läran och till kyrkliga och religiösa förhållanden. Som konsthistoriker har vi under decennier arbetat med forskning och undervisning kring svensk och nordisk konsthistoria utifrån ett nationellt perspektiv, där materialets gränser i viss mån ter sig som en självklarhet. Då vi talar om kyrkobyggnader och kyrkorum är det en delav ett kulturarv, som vi har betraktat som mer eller mindre känd av mottagaren. I och med Svenska kyrkans förändrade relation till staten och i takt med ökande internationalisering blir detta allt mindre självklart. Vi vill i föreliggande artikel problematisera de kyrkliga byggnadernas roll inom den konsthistoria vi undervisar i. Det vi skulle vilja lyfta fram är vår egen dolda kultur och hur den ställer till problem i mötet med en grupp studenter, vars bakgrund kan innebära att de helt saknar förkunskaper om kulturellt kristna förhållanden medan de kan ha initierad kunskap om politiska system. De kyrkliga byggnaderna är en viktig del av den visuella kulturen i Sverige och i Västerlandet, som vi som lärare vill göra tillgängliga och begripliga för de studerande. Förståelsen kräver vissa kunskaper om exempelvis gudstjänstbruk och rumsliga funktioner. Men vi tänker oss att detta kan åstadkommas genom att ställa frågor som lockar till upplevelser av rumvid sidan av textstudierna. Hur kan vi skapa undervisningsformer som tar tillvara olikheter istället för att göra dem till ett problem?