The overall purpose was to investigate female soccer regarding injuries, risk factors, posttraumatic OA and non-traumatic OA. A prospective study of injuries in eight female soccer teams, from the six available levels, was performed during one season. The total injury rate was 14.3 and 3.7/1000 game and practice hours, respectively. The knee (26%) was the most common place for injury, followed by the foot (12%). An increased general joint laxity was found to be a significant risk factor for general injury and knee injury. In an attempt to find easy functional tests that do not require advanced equipment and that could be used instead of more advanced isokinetic tests, only low correlations between isokinetic strength measurements and functional tests, such as one-leg hop, triple jump, vertical jump, one-leg rising or square hop, were found. There were no differences in any of the tests found between players under /over the age of 20, except for knee flexor muscle strength, where a small but significant difference was seen. Female soccer players with ACL injury showed radiographic changes in the in 69%, and verified knee OA in 34% at the age of 31, 12 years after injury. A majority of the players suffered from symptoms affecting their sport and recreational activities and knee-related quality of life. However, the symptoms were not related to the presence of OA or having undergone surgery to the affected knee or not. Somewhat older female ex-soccer players (mean age 42 years) showed a prevalence of 3% and 17% of radiographic hip and knee OA, and had, with and without knee injuries, a 5-fold increased rate of knee osteoarthrosis compared to non-sporting females age 46, when age and BMI were adjusted for. No difference was seen between the female players and the non-sporting controls regarding hip OA. Increased general joint laxity was found to be a risk factor for injury. Female soccer players with an ACL injury had verified knee OA in 34% at the age of 31, 12 years after injury. Also, somewhat older female players after their career showed a high prevalence of radiographic knee OA and a 5-fold risk of developing knee OA compared to controls. Female soccer by itself and in combination with the high risk of knee injuries has an increased risk of OA. However, the positive effects of exercise, physical and mental, when playing soccer should not be ignored.

Sedan 1970-talet har damfotboll i Sverige spelats med seriesystem på en nationell nivå. Damfotboll innebär troligtvis en ökad risk för knäledsförslitning, en risk som inte blir mindre med tanke på den höga förekomsten av allvarliga knäskador. Det går emellertid inte att bortse från de positiva effekterna, såväl fysiska som psykiska, som fotbollsspel också innebär. Damfotbollsspelare skadar sig i samma utsträckning som herrfotbollsspelare, men knäskador är vanligare i damfotbollen. Anledningen till detta är inte helt klarlagd. En skada i knät innebär en stor risk för knäledsförslitning. Ungefär hälften av de som skadar korsband eller menisker i knät har tecken på förslitning i knäleden efter 10–15 år. Syfte Syftet var att undersöka damfotboll från olika infallsvinklar: skador, riskfaktorer, och förekomst av knä- och höftledsförslitning. Dessutom var syftet att jämföra åldersgrupper och sambandet mellan maskinell muskelstyrkemätning och funktionella tester. Metod & population Samtliga licensierade damfotbollsspelare som under ett bestämt år skadade sitt korsband i knät under fotbollsspel undersöktes vid 31 års ålder, 12 år efter sin skada. En annan grupp bestående av före detta aktiva fotbollsspelare som uppnått 42 års ålder undersöktes med höft-och knäledsröntgen och rörlighetstest. Den tredje gruppen bestod av samtliga spelare från åtta lag i olika divisioner. Den gruppen genomgick fysiska tester och följdes under en säsong för att undersöka riskfaktorer för skada och förekomst av skada. Dessutom jämfördes sambandet mellan maskinellt uppmätt muskelstyrka med funktionella tester som t. ex. längdhopp på ett ben. Resultaten jämfördes mellan de spelare som var över respektive under 20 år. Resultat Vid 31 års ålder, 12 år efter främre korsbandsskada i knät visade en undersökning med röntgen att 1/3 av den studerade gruppen hade förslitning i knäleden, medan 2/3 hade någon form av förändring i knäleden. När de korsbandsskadade kvinnliga fotbollspelarna jämfördes med en referensgrupp bestående av 20 åriga kvinnliga fotbollsspelare som ej skadat knät, visade det att de korsbandsskadade spelarna hade mer smärta och dessutom fler problem vid sport och fritidsaktiviteter. En jämförelse mellan de som genomgått en korsbandsoperation och de som skadats men inte opererats, samt mellan de med eller utan knäledsförslitning visade att det inte fanns någon skillnad vad gäller symptom, smärta eller besvär vid sport och fritidsaktiviteter. Åttio procent av de undersökta utövade någon form av motionsaktivitet. Det kan betyda att de anpassat sin aktivitet efter sina besvär i det skadade knät och på så sätt har de kunnat behålla eller öka sin muskelstyrka, något som skyddar mot knäsmärta. Efter avslutad karriär hade 17 % av de som var 42 år gamla knäledsförslitning jämfört med 6 % av en kontrollgrupp bestående av 46-åriga kvinnor utan idrottsbakgrund. De f.d. spelarna, vare sig de hade en knäskada eller inte, löpte en 5 gånger högre risk att utveckla knäledsförslitning jämfört med kontrollgruppen när korrektioner för ålder och BMI hade gjorts. Av de som under sin karriär inte skadat sitt knä hade 14 % knäledsförslitning. När det gäller höftledsförslitning fanns ingen skillnad mellan före detta damfotbollsspelare och de 46-åriga kvinnorna. Åtta damfotbollslag, från alla fem divisioner, testades och följdes under en säsong. Skadeincidensen, alltså antalet skador, var 14,3 per 1000 matchtimmar och 3,7 per 1000 träningstimmar. Knät var den mest skadade kroppsdelen (26 %), följt av foten (12 %). En ökad ledrörlighet befanns vara en riskfaktor för såväl skador i allmänhet som knäskador. Endast svaga samband erhölls mellan maskinella muskelstyrkemätningar och olika funktionella tester. När man jämförde de olika funktionella testerna kunde ett acceptabelt samband mellan längdhopp på ett ben och trestegshopp konstateras. När damfotbollsspelare över och under 20 år jämfördes fanns det inga skillnader beträffande muskelstyrka, funktionella tester eller kondition. Dock visade den äldre gruppen ett något högre styrkemått för knäledsböjarmusklerna. Hos damfotbollsspelare med korsbandsskada fanns knäledsförslitning i 1/3 av fallen vid 31 års ålder, tolv år efter skadan. Även äldre damfotbollsspelare, 42 år, visade efter avslutad karriär en hög procent knäledsförslitning och löpte en 5 gånger högre risk att utveckla knäledsförslitning i jämförelse med icke idrottsaktiva kvinnor.