Syftet med detta examensarbete var att studera hur metallhalten i två olika sorters förorenade jord, fyllnadsmassor och mulljord, varierar beroende på valet av analyserad kornstorleksfraktion och analysmetod. För att studera variationerna utfördes kvalitativa korrelationsberäkningarna med fokus på två kornstorleksfraktioner och tre analysmetoder. Storleksfraktionerna inkluderade en < 2 mm och en < 0,075 mm fraktion. Analysmetoderna inkluderar två stycken syrauppslutningar, med antingen salpetersyra eller kungsvatten, samt en XRF-analys. Korrelationsstudierna i detta examensarbete har visat god samstämmighet med redan publicerad litteratur.

Utförda beräkningar bekräftar även delvis det schablonmässiga antagandet om att metallhalterna i en storleksfraktion < 2 mm är cirka 2/3 jämfört med metallhalten i en storleksfraktion < 0,063 mm. Studierna i detta examensarbete visar dock att det finns en tydlig avvikelse för jordar med lägre halter av tungmetaller. Vid beräkningarna av metallhaltskvoterna mellan den finare och grövre storleksfraktionen påvisades att storleken av kvoten ökade markant vid en metallhalt < 100 mg/kg.

För jordar med lägre halter av tungmetaller, visar beräkningar att metallhalterna i de finare storleksfraktionerna kan utgöra en betydande faktor vid hälsoriskbedömningar och exponeringsberäkningar. De förhöjda metallhalterna i finfraktionerna kan för fyllnadsmassorna delvis förklaras av dess kornstorleksfördelning. Metallhaltskvoten mellan de båda storleksfraktionerna varierade även med avseende på analyserad metall, där koppar utmärkte sig extra mycket, speciellt i den förorenade mulljorden. En trolig orsak till de observerade variationerna hos de olika metallerna kan bero på jordarnas organiska innehåll, geokemiska egenskaper samt metallernas affinitet för olika jordtyper.

Slutsatsen dragen utifrån studierna i detta examensarbete är att vid riskbedömningar av metallförorenade jordar bör skillnaden i metallhalt mellan de olika storleksfraktionerna beaktas. Detta gäller speciellt för jordar med en lägre föroreningsgrad av tungmetaller, där halterna kan vara väsentligt mycket högre i finfraktionen än vad som antas schablonmässigt. Att beakta halterna i de olika fraktionerna ökar möjligheterna till säkrare riskbedömningar som underlag för beslutsfattare för att utvärdera och klassificera markområden inför exempelvis olika saneringsåtgärder.