Syftet med denna studie var att studera den talangverksamhet som organiseras av specialidrottsförbunden. Huvudområden har varit:

Specialidrottsförbundens syn på talangSpecialidrottsförbundens syn på talangidentifikationSpecialidrottsförbundens syn på talangutveckling

Några resultat – i korthet• Förbundens bild kan sammanfattas med att de anser att det fi nns något medfött som kan kallas talang men att detta nog inte är så viktigt. Denna talang utvecklas genom långsiktig träning som kräver stor vilja/ambition. Denna vilja förstärks och bevaras bättre om man fi nns i en stimulerande och ambitiös miljö.• De menar också att om man identifi erar vissa av dessa talanger tidigt så är det ingen garanti för senare framgång. Det är svårt att se vilka utövare som har förutsättningar att bli bra och ännu svårare att veta vilka som faktiskt kommer att ha den långsiktiga uthålligheten att träna så mycket som krävs.• I samtliga förbund pågår ett arbete med att ta fram nya talangprogram, ofta i form av talangtrappor.• De fl esta förbunden förordar en relativt sen specialisering. De fl esta anger att när utövaren börjar gymnasiet så krävs att man prioriterar en idrott eftersom den träningsinsats som krävs från gymnasieålder omöjliggör aktivitet i ytterligare en idrott.• Förbunden anger att deras talangprogram och resurser används likadant för killar och tjejer. Däremot kan det vara skillnad på själva innehållet i aktiviteterna.• Förbunden har en mycket begränsad kunskap om talangverksamheten i de olika föreningarna.

Några nedslag i rapportenFörbunden lägger stor vikt vid att finna talangerna tidigt trots att de överlag anser att talang inte är så viktigt, att det är svårt att se dessa talanger tidigt och att man inte har några säkra kriterier att utgå från vid talangidentifiering. Det är lite motsägelsefullt och frågan kan ställas, varför lägger man så mycket tid på att finna talanger om talangen inte är så viktig?

En annan intressant notering är att förbunden ofta beskriver talangerna som unika. De utvecklas i olika takt, de har olika styrkor och svagheter som tillsammans gör dem framgångsrika. Ändå verkar de flesta vilja skapa en generell talangmodell, en talangtrappa som alla ska gå. Även detta verkar paradoxalt och frågan är, varför försöker man skapa generella modeller för att finna unika personer?

Dessutom är det intressant att förbunden i stor utsträckning genomför utvecklandet av dessa talangtrappor var för sig. Man samarbetar med Riksidrottsförbundet respektive Sveriges Olympiska Kommitté men det tycks inte finnas något samarbete i dessa frågor mellan specialidrottsförbunden. Varför förekommer det inte mer erfarenhets- och kunskapsutbyte mellan förbunden när det gäller talangverksamheten?

Förbundsföreträdarna framhåller föreningarnas roll och betonar att det är därute som stora arbetet sker. Trots detta finns på förbunden ganska liten kunskap om vad som faktiskt sker i föreningarna.

Förbundsföreträdarna anger att man har samma resurser och organisation när det gäller talangverksamhet för tjejer respektive killar. Flertalet förbund menar dock att tjejerna utvecklas tidigare och att deras behov är annorlunda etc. Men när det sedan kommer till deras organiserande av talangverksamheten t.ex. urval och talangtrappor så tar man mycket liten hänsyn till detta. Det finns skäl för förbunden att fundera över mera individanpassade talangsystem – skall det finnas flera olika talangtrappor?

I den ständigt pågående debatten om ungdomsidrott och talangutveckling anför många att vår verksamhet borde se ut som i de starka idrottsnationerna för att vi ska bli lika konkurrenskraftiga. Dessa nationer har dock ofta många fler utövare att välja mellan och har råd att bedriva en verksamhet som leder till att man tappar fler på vägen. Dessutom måste vi i förhållande till de framgångar vi vill ha ställa oss frågorna, hur vill vi att vår svenska idrott ska se ut, vilket pris vill vi betala för internationella framgångar?

Detta är några av de områden som kommer att behandlas i denna rapport.