Punken, musikstilen och ungdomsrörelsen som bröt fram under andra halvan av 1970-talet, är samtidigt både omskriven och svår att ringa in. Med sin undersökning av vad punken betytt som socialt sammanhang för dem som var med, lägger Per Dannefjord och Magnus Eriksson en pusselbit till vår förståelse av denna ökända ungdomskultur. I artikeln jämför de den sociala bakgrunden och den nuvarande klasspositionen för den första generationens punkare i Sverige, aktiva mellan 1978 och 1982. Tvärtemot vad olyckskorpar under ”punkeran” trodde, visar det sig att punkarna lyckats bättre vad gäller både utbildningsnivå och social position jämfört med sin generation som helhet. Dannefjord och Eriksson ger två förklaringar till framgången: dels att punkens socialt brokiga sammansättning skapade en miljö där nya möjligheter blev synliga för framför allt ungdomar med arbetarbakgrund; dels att punken erbjöd läroprocesser som gav resurser som kunde utnyttjas i yrkes- och utbildningskarriärer inom framför allt kultursektorn.