I mitten på 1960-talet skulle jag börja på lekis. Så spännande det skulle bli! Dock blev den allra första dagen en besvikelse, och det beroende på en bild. Ytterkläderna och påsen med sockiplast skulle jag hänga på den krok som blev min ett år framöver. Hängaren var märkt med en jordgubbe. En röd. Så blev jag Jordgubben i lekisgruppen. Avundsjukt sneglade jag på pojken som hade fått den för mig så hett eftertraktade Hästkroken. Att han också hade ett namn och hette Peter visade det sig så småningom. I lekis höll jag mest till i snicken och bygghörnan när jag inte virkade tömmar eller gjorde äggkoppar av hårt virade serpentiner. Att klappa stavelser eller lyssna ut språkljud i ord var det inte tal om och inte heller att skriva bokstäver eller mitt namn. I slutet av lekis fick hela förmiddagsgruppen som jag tillhörde gå till den stora skolan och göra ett skolmognadsprov. Om man inte var mogen fick man gå ett extra år på lekis. Jag tror att det blev så för Peter. Vi andra började ettan och fick klippa ut bokstäver ur tidningar och läsa om Li och Lo.

Allt hände för så länge sedan och mycket har naturligtvis förändrats sedan dess. Skolmognadsproven är borta och symbolerna över klädkrokarna har som regel bytts till skyltar med barnens namn vilka de många gånger också fått skriva själva. Och att språklekar som en förberedelse för att ”knäcka” läs- och skrivkoden numera förekommer på bred front i landets förskoleklasser går väl heller inte att ta miste på.