Även om ”en skola på vetenskaplig grund” idag är ett högaktuellt ämne är det ingalunda något nytt fenomen. I artikeln studeras tendenser i policyinitiativ som de senaste 25 åren haft till syfte att forskningsbasera den svenska skolan. Utgångspunkt tas i de problembilder som framkommer i policy samt vilka modeller för forskningsbasering som samtidigt lyfts fram som lösningen på dessa problem. Resultatet pekar mot att det de senaste 25 år har skett en succesiv förskjutning från indirekta till mer direkta initiativ. Under 1990-talet och det tidiga 2000-talet var många policyinitiativ ordnade utifrån att främst vilja skapa de rätta förutsättningarna för en forskningsbasering av skolan. Under 2000-talet blir initiativen alltmer fokuserade och ambitiös med syfte att åstadkomma direkta förändringar i lärares undervisning. När det kommer till modeller för forskningsbasering blir det samtidigt alltmer tydligt hur policy vänder sig till och söker legitimitet hos delvis nya aktörer och institutioner, som exempelvis hälso-sjukvården. Med detta går det också att urskilja en insnävning vad gäller att definiera och innehållsligt välja ut vilken forskning som bör sprids till skolans aktörer. Konsekvensen med en sådan modell för forskningsbasering menar vi kan bli att läraren främst får inta rollen som passiva mottagare av forskning.