Under 1990- och 2000-talets utvecklingsforskningsdebatt etablerades föreställningen att fattigdom kunde brytas med hjälp av liberala ekonomiska reformer, liberala politiska reformer och new-public management inspirerade förvaltningsreformer samt att de tre ”reformpaketen” var ömsesidigt förstärkande, oavsett i vilken kontext de tillämpades.
Men är det verkligen så? Det är en fråga som jag intresserat mig för i min forskning om demokratiseringsprocessen i Tanzania, i olika omgångar med fältstudier sedan flerpartisystemet infördes 1992, senast nu i september 2013. Jag vill här peka på några sidoeffekter av de olika reformpaketen som tvärtemot den förgivet tagna positiva samverkan mellan liberalisering av ekonomin och införande av flerpartisystem och ”gott styrelseskicksreformer” riskerar att underminera viktiga mål inom andra politikområden, om de inte beaktas.