Att använda termen kolonialism om svensk expansion på Nordkalotten väcker

debatt inom akademin samt i lagstiftning och politik. Från och med 1600-talet

stärkte kyrkan och kronan sin närvaro i lappmarkerna, och i försöken att omvända

vad som betraktades som en hednisk och ociviliserad befolkning nedtecknade

svenska präster och protokollskrivare samiska berättelser och anspråk. Genom

dessa dokument framträder en historia om kolonisation och kulturmöten i Sápmi.

Denna artikel berättar om hur samer och svenskar påverkades av möten under

1600- och 1700-talen och bygger på källmaterial som domböcker, prästberättelser

och reseskildringar. I fokus står kronans och kyrkans allt starkare intrång i samiskt

område genom gruvverksamhet och etablering av marknadsplatser dit handel,

tingsförrättningar och kyrkliga ärenden koncentrerades. Särskild betoning läggs på

den kyrkliga organisationen och de krav den ställde på samer. Genom kyrkan nådde

kronans krav in i varje enskild samisk individs liv och innebar allvarliga ingrepp i den

samiska livsvärlden. Samiska reaktioner innefattade försök att begränsa den information

som gavs till svenskar om samisk kultur och tro, såväl som aktivt motstånd

genom att vägra sända barn till skolan eller genom att flytta över gränsen till Norge.

Särskilt tydligt märks konflikten mellan samiskt och svenskt i kyrkans och kronans

ansträngningar att kontrollera de samiska äktenskapen.