Vad som utgör behov och vilken slags hjälp de behövande ska få utan att underminera det
arbetsgrundade fördelningssystemet utgör fördelningspolitikens grundläggande dilemma. Det
är arbete som utgör den organiserande principen för gränsdragningen mellan de två
fördelningssystemen. De grundläggande kategorierna är arbetsföra och icke-arbetsföra. Att
arbeta utgör normaliteten. Att inte arbeta och vara beroende av samhällets ekonomiska stöd
accepteras endast om vissa villkor är uppfyllda. Kategorierna används också för att dra den
gräns som skiljer ut de som ska få del av samhällets resurser från dem som ska lämnas
utanför. Främlingen utgör en kategori som inte är en del av de kollektiv, som konstrueras med
hjälp av rumsliga gränsdragningar (socken, nationen). Historiskt sett har främlingar kunna
accepteras när de tillfört samhället vissa efterfrågade resurser, men mottagande av främlingar
som inte kan garantera sin egen försörjning utgör ett undantag. Ett sådant behandlas i denna
studie: de tbc-sjuka flyktingar som, efter internationella överenskommelser, överfördes till
Sverige efter andra världskriget. De inordnades i det behovsgrundade fördelningssystemet.
Deras mottagning i Sverige organiserades utifrån samma logik som styrde den organiserade
hjälpen för icke-arbetsföra svenska medborgare. Mottagning av tbc-sjuka flyktingar blev den
första organiserade flyktingmottagningen under de sociala myndigheternas ansvar. En
mottagning som representerar ett brott med den tidigare exkluderande invandringspolitiken,
som enligt 1914 års utlänningslag fastställde att utlänningar som inte kunde garantera sin
försörjning skulle avvisas vid rikets gränser. Studien bygger huvudsakligen på arkivmaterial
hämtade från Riksarkivets samlingar.