This article reports how teachers in Swedish school-age educare (SAEC) evaluate their practice. The study was conducted within a research- and development programme and is based on 47 teachers’ written reflections about performing evaluations. The reflections have been analysed using various neo-institutional logics. The results indicate that the teachers’ focus, regarding both the children and the practice, is directed differently when they are guided by different logics. When guided by the market logic, teachers focus on customer preferences and customer satisfaction. Guided by the professional logic, teachers focus the collective as well as the activities and the organisation around them. Guided by the bureaucratic and state logics, the teachers focus on the formal teaching, the individual child, and the school-age educare goal fulfilment. The results also show issues and contradictions concerning how to evaluate, what to evaluate, and when to evaluate. One possible claim is that the learning processes at the school-age educare are broad and complex, and thus difficult to “mould” to fit into evaluation schemes. 

This study aims to create knowledge about relational aspects in teachers’ descriptions of school-ageeducare teaching. With the support of the concept of pedagogical pace, the interpersonal aspectsthat emerge in the descriptions of the pedagogical meeting and the interaction between teachersand pupils are made visible. The empirical material consists of individually written reflectionswhere the teachers describe their teaching based on the didactic questions when, where, how andwhat. Based on a qualitative content analysis, three themes emerge that illustrate teachers’ pedagogicalpace in the school-age educare teaching; To lead the teaching, To follow and capture the teachingand To take joint responsibility of the teaching. The study shows that pedagogical pace is situational and immediate, and it creates different teaching situations. The descriptions illustrate how theteacher can choose to stop and respond to the pupil or ignore what happens in the joint meeting.When the pedagogical gaze is forward-looking and open towards the pupils, the school age educareteaching is described as a well-directed dance where teachers and pupils alternately lead and followand where a shared responsibility is taken through the openness and trust of those involved.

The aim of this article is to contribute with knowledge about how teachers in school-age educaredescribe their teaching. Teachers in school-age educare move between two different value systemsas they are in a field of tension between tradition and new educational policy intentions. Writtenreflections from 48 teachers at 31 schools in four municipalities have been analyzed based on whathas been described as necessary teaching elements; intentionality, interactivity and intersubjectivity.The deductive analysis resulted in four themes; Play-oriented teaching, Subject-related teaching,Situation-based teaching and Value-based teaching. The results, based on the study's analyzingconcepts, show that the teacher's control is central to whether the activities that the teachers carryout can be called teaching or not. The results also show that teaching in school-age educare stillcenters around a historical core of play, child focus and adaptation to the situation, even though thishas been supplemented with new educational policy intentions that emphasize teaching andevaluation of childrens’ learning. However, the analyzes also show that teachers in school-ageeducare can move flexibly between the two value systems.

I denna essä diskuteras undervisning som begrepp och fenomen, med ett särskilt fokus på fritidshemmet. Utifrån ett handlingsteoretiskt perspektiv riktas analysen mot den konkreta interaktionen mellan pedagog och elev, där kvaliteten på pedagogens handlingar blir konstitutiva för undervisning som fenomen. Intentionen, avsikten att lära eleven något, blir ur detta perspektiv möjlig att observera under dynamiska situationer inom exempelvis fritids-hemmets verksamhet. Detta kan ställas i relation till en konventionell förståelse av undervisning då intentioner och avsikter istället antas vara inbäddade och avgränsade i tid och rum, med rubriker som ”lektion” eller ”undervisningspass”. Det handlingsteoretiska perspektivet föreslås inte ersätta en sådan förståelse, men däremot komplettera den och framför allt bidra till att uppmärksamheten riktas mot dimensioner av verksamheten där kvalitet rimligen kan bedömas.

Replying to reviewers of their book “Towards on ontology of teaching” Vlieghe and Zamojski (2020) confirmed that the phrases “pointing”, or “extraordinary pointing” could indeed be seen as the most essential dimension of teaching:

"What makes pointing into a truly teacherly gesture is an exaggeration: pointing in a more than trivial sense (like when instructing someone where the post office is), pointing in an overdone way, extraordinary pointing" (s. 113-114).

The pointing gesture aims to draw the attention of the pupils, thus enabling a joint focus on a subject matter that the teacher wants to highlight. Here the word “Pointing” can also be viewed as a key metaphor for a teacher with episteme knowledge or a teacher with profound subject knowledge. In my presentation, I will discuss this metaphor in relation to the work of school-age educare teachers. School-age educare was included in the Swedish School law in 2010 and received its own section in the national curriculum in 2016, which includes core contents and abilities that the pupils are supposed to develop. At the same time, the curriculum states that teaching in school-age educare is to be based on “the pupils’ needs, interests and experiences, while ensuring that the pupils are continuously challenged, by inspiring them to make new discoveries” (p. 23).

What might this mean for the “pointing gestures” of teachers´ work? What other requirements or demands does a student-centered education place on school-age educare teachers, and what are the possible benefits for the pupils? Those are the preliminary research questions in an article in progress, that will be further elaborated on during the presentation. Through qualitative data analysis of teachers´ written reflections, findings contain descriptions of situations and moments where pupils´ curiosity or initiatives are being handled by the teachers. In short, tentative findings indicate that school-age educare teachers rather often notice pupils´ “pointing”, or pupils´ unexpected attention/curiosity during dynamic situations and moments. This form of pointing is then discussed in relation to the teacher´s attention and to the teacher as a listener and an interactor.

The findings are also related to the concept of “phronesis” (Aristotle, 2011), while the teachers´ attention gets a significant meaning through that concept. Moreover, the findings indicate that the conceptof “episteme” may need a more prominent meaning for school-age educare teachers and school-age educare teachers´ education. If the teachers focus on the pupils´ ”pointing” then the teachers may need a wide range of episteme knowledge in order to listen, interact with and elaborate the pupils´ curiosity within this form of student-centered education context (Shulman, 1987). 

School-age educare (fritidshem) was included in the Swedish education act in 2010 and received its own section in the national curriculum in 2016. From that point on, teaching in school-age educare was also linked to predefined core contents and abilities that the pupils are supposed to develop. At the same time, the curriculum states that teaching in school-age educare is to be based on “the pupils’ needs, interests and experiences”. In the article, this duality is discussed in relation to empirical findings from school-age educare teachers. The teachers describe situations when they pay attention to pupils’ doing and saying, and how this is transformed into teaching purposes. The findings are related to the concept of “phronesis”, while the teachers’ attention gets a significant meaning through that concept. Moreover, the findings indicate that “episteme knowledge” also needs to be emphasized in this form of student-centered education, as something necessary for school-age educare teachers to know.

With the inclusion of school-age educare (SAEC) in the Swedish National curriculum in 2016, the principal’s role now includes pedagogical leadership in SAEC. This study consists of reflection responses provided by twenty principals in the project The Pedagogical task of School Age educare. Findings indicate that a minority of the participants have a good grasp of the instructional aspect of the SAEC program. As the Swedish national principal training program currently does not specifically address the SAEC program, principals are at a disadvantage when it comes to their ability to lead and develop this part of the Swedish school system.

Research topic/aim: Syftet med studien är att belysa hur lärare i fritidshem talar om elevers intressen i undervisning i svenska fritidshem och hur detta kan förstås. Enligt den svenska läroplanen (Skolverket, 2022) ska undervisning i fritidshem ta sin utgångspunkt i elevers behov, intressen och erfarenheter. Mot denna bakgrund borde elevers intressen, exempelvis digitala verktyg, vara centrala i planeringen av fritidshemmets undervisning. Men vilket utrymme får elevers intressen i undervisningen och vad är egentligen ett intresse? 

Ett intresse kan innebära omfattande aktiviteter som involverar flera personer, till exempel att spela fotboll eller vara mindre som att pyssla med en kamrat. När lärare tar elevers intressen i beaktande ges de även inflytande i undervisningen. Ofta sker detta under informella samtal (Elvstrand & Lago, 2019; Lager, 2018; Lager, Sheridan & Gustafsson, 2015). Det kan dock vara stora skillnader mellan fritidshemmen i personalens bemötande av elevers intressen. Vissa lärare ser elever som medaktörer i planeringen, andra kan se elever som objekt och låter då planeringen utgå från egna intressen (Ljusberg, 2022).

Theoretical framework: Studiens teoretiska utgångspunkt utgörs främst av Deweys (1916/1999) definition av begreppet intresse. Enligt Dewey relaterar begreppet intresse till förväntningar på något. I ett fritidshem kan elever som förhandlar med lärare i fritidshem om att få göra vissa aktiviteter ofta bära en förväntan om att göra tiden på fritidshemmet mer meningsfull. Förväntningar kan, enligt Gadamer (1969/1997), ses som förförståelse av något och bygger i sin tur på erfarenheter. Förväntningar handlar ofta om ett sökande efter mening och betydelse utifrån de erfarenheter som redan är befintliga (Gadamer, 1969/1997). En persons förväntningar, känslor och föreställningar står alltid i relation till hennes erfarenheter av sin omgivning och sociala sammanhang (Dewey, 1916/1999). 

Methodology/research design: Den här studien baseras på ett fokussamtal med fem deltagare och två forskare. Fokussamtalet genomfördes 2021 inom ramen för FoU-projektet, Fritidshemmets pedagogiska uppdrag (Jacobsson & Hermansson, 2022). Samtalet behandlade frågan hur lärare i sitt arbete balanserade elevers intressen med läroplanens övriga krav på undervisningen. Samtalet varade 1,5 timme, spelades in med videokommunikationsprogrammet Zoom, transkriberades och analyserades med Deweys definition av begreppet intresse. Tillvägagångssättet följde Vetenskapsrådets (2017) forskningsetik och innebär i korthet att deltagarna informerades om samtalets syfte och att de kunde avstå.

Expected results/findings: Resultatet visar i tre teman att lärare i fritidshem kan ha olika uppfattningar om elevers intresse och hur dessa kan ingå i planering av verksamheten. Elevers intressen kan uppfattas som:

(A) objekt som kan hanteras rutinmässigt i planeringen

(B) svårfångade objekt som ska schemaläggas, och

(C) grund för delaktighet och inflytande, 

Enbart i tema (C) framträder ett genuint engagemang för elevers intresse som utgångspunkt för undervisning i fritidshem i enlighet med läroplanen. Är dessa olikheter mellan fritidshemmen hållbara?

Syftet med denna artikel är att utifrån en fenomenologisk och barndomssociologisk ansats problematisera och diskutera hur barns perspektiv kommer till uttryck i fritidshemslärares skriftliga beskrivningar av sin undervisning. Fokus är fritidshemslärares beskrivningar av sina utgångspunkter för undervisningen samt tillvägagångssätt för genomförandet. Studien bygger på skriftliga reflektioner från 48 lärare i fritidshem på 31 skolor i fyra svenska kommuner. I analysen framträder olika utgångspunkter för undervisningen beroende på om den är planerad eller oplanerad. I de skriftliga reflektionerna över den planerade och genomförda undervisningen överväger ett barnperspektiv hos lärarna; ett perspektiv som utgår från barns bästa, men utifrån vuxnas villkor. Utgångspunkten för planeringen är läroplanen och liten hänsyn tas till elevernas intressen och erfarenheter. I den oplanerade undervisningen framträder barns perspektiv tydligare; elever ges här större möjligheter till makt, inflytande och handling. Här beskrivs elevernas intressen, nyfikenhet och frågor som utgångspunkt för undervisningen. ’Samtal’ och ’diskussion’ är frekventa ord, vilka också indikerar att lärare och elever samtalar om saker som har mening för eleverna. Resultatet antyder att det kan finnas en glidning mellan de två perspektiven i den oplanerade undervisningen. Undervisningen kan växla från det ena perspektivet till det andra, medan motsvarande inte kan ses i lärarnas beskrivningar av den planerade undervisningen. Sammanfattningsvis belyser resultatet det korsdrag som fritidshemslärare ofta ställs inför vid planering och genomförande av undervisning.

Syftet med studien är att problematisera fritidshemslärares perspektiv på stöd till elever i fritidshem. Följande frågeställning vägleder studien: Vilka diskurser framträder i lärares tal om undervisning av elever i behov av stöd i fritidshem? Studien utgår från socialkonstruktionistisk teoribildning och använder diskurs-analysens metodologi eftersom den möjliggör att undersöka vilka normer och värden som finns invävda i lärares tal, genom att studera hur fritidshemslärare skapar verklighet i fokusgruppsamtal. Studiens foucaultinspirerade analyser avser att öppna upp för reflektion och alternativa sätt att tänka och tala än de som ut-märkt sig vara dominerande när det gäller undervisning av elever i behov av sär-skilt stöd. I analysen identifieras fyra diskurser: talet om värderelationell under-visning, talet om undervisning av elever i behov av särskilt goda relationer, talet om undervisning i en komplex vardag och talet om undervisning av elever i behov av särskilt stöd. I en empirisk modell illustreras hur diskurserna förhåller sig till när fritidshemslärare ger uttryck för att ett värderelationellt förhållningssätt är i förgrund respektive i bakgrund, samt när undervisningen tar utgångspunkt i ett barnperspektiv eller närmar sig barns perspektiv. Fritidshemslärare framträder som nyckelpersoner i arbetet med elever i behov av stöd eftersom de har kunskap om hur elever framträder i olika undervisningskontexter.