Increased concern was raised globally at the outbreak of COVID-19 that victims of domestic violence would be even more at risk when isolated with a violent partner and out of reach of support due to restrictions. Swedish staff in violence against women services prepared for increased calls for help. Instead, a worrying silence arose in a time and place of high uncertainty. This article analyzes the narratology of risk, when staff members in violence against women services, reflect upon their accounts, responses, and experiences, during the pandemic. The analysis is based on three themes, accounting for expected increased influx, making sense of silence and accounting for mobilization. The findings are discussed by applying the relational theory of risk.

Today’s ambition to adapt and individualize welfare delivery poses a challenge to human service organizations at the same time seeking to standardize clients, with consequences for street-level bureaucrats. In this article, the implementation of an instrument for standardized assessment of income support (IA) in Swedish social services is used to investigate what strategies street-level bureaucrats use to cope with tensions between standardization and individualization. Results from six focus groups in two organizations show how job coaches cope by individualizing their practice towards the client, while caseworkers equally often cope through standardization, which could work towards or against the client, in order to keep their discretion and handle organizational demands. Results point to a loose coupling between IA as an organizational tool for legitimacy, and as a pragmatically used questionnaire. Conflicts and contradictions are left to street-level bureaucrats to deal with.

Since the 1990s, social work has been subject to requirements for monitoring and quality assurance. Here we examine one of the monitoring systems: Open Comparisons (OC). Gradually expanded and published online by a national agency, the OC now has around 350 indicators that cover major areas within social work in Sweden. We use program theory to clarify the operational idea in which OC is based. To do this, we analyse domestic violence data gathered from two social service organizations, from the regional level and from governmental agencies. The results show a strong normative support for OC within national level. However, OC is time consuming, its data are questionable, and its reliance on name-and-shame seems dubious. OC represents a trend in social work that may influence changes in routines and provide new kinds of performance measurements that affect how social work is organized.

This study investigates how formal equality is “done” in 48 individual action plans for social assistance. We use a street-level perspective to understand how policy is “done” to enhance equality for social assistance applicants. The analysis is based on the theory of street-level bureaucracy as well as on the concept of equality. Formal equality was inhibited by weak legal security, vague rights and duties, the inability to advocate for one’s own case, and difficulties with ambiguous and incomprehensible language in individual action plans. Establishing formal equality is made even more difficult because of the individual means testing used to determine social assistance. We argue that applicants of social assistance might experience inequality that is greater than the inequality they experienced before the implementation of their individual action plans, despite the intent of these plans to decrease inequality.

MI, motivational interviewing, is a counselling method for increasing a person’s motivation for behaviour change that is prevalent in social work. MI emphasizes building trusting social worker-client relationships and is presented as concrete and simple to follow. The benefit of MI is limited by actual opportunities for change through poverty, the labour market and health. The article aims to critically examine the usefulness of MI in connection with the handling of social assistance. It is based on a study of the use of an assessment instrument and of individual action plans (contracts) in a municipality where MI is a central tool. The study is based on analyses of documents, individual interviews and group interviews with staff as well as observations of meetings and training.The results show that MI has been integrated into a comprehensive implementation of other elements to standardize initiatives within income support. The client’s obligations are emphasized through a strong individual focus, although extensive efforts may be needed from surrounding actors. The action plans have inherent problems in terms of clarity and legal certainty. The authors argue that it is paradoxical to use a method based on alliances and collaboration in connection with conditional decisions. The use of MI becomes a commitment that lacks reciprocity and whose activation of self-technologies can be questioned.

This multiple case study examines how the idea of using risk assessment tools is manifested and processed in Swedish social services. Based on the analysis of interviews with different stakeholders and of organizational documents in two social service organizations, we investigate the actors who control local risk assessment practices. The findings illustrate that a relatively small group of social workers in the organizations have been able to forward their claims and decide how risk assessment work should be carried out without much intrusion from local managers or politicians. The findings also validate other studies that found that increased standardization can strengthen social workers’ ability to perform their professional task rather than lead to de-professionalization. This article ends with a discussion of what risk assessment practices might mean for domestic violence victims.

Tidiga och förebyggande insatser för barn och föräldrar efterfrågas allt mer idag. Samverkan mellan verksamheter såsom socialtjänst, BVC, förskola och skola lyfts ofta fram som en nödvändighet för att förebygga ohälsa och socialproblematik. Men, kunskap om vilka faktorer som är betydelsefulla för att i samverkan förbättra barns livsvillkor är begränsad. I denna studie analyseras ett samverkansprojekt och vilka faktorer som framstår ha bidragit till eller försvårat det förebyggande arbetet. Det aktuella samverkansprojektet genomfördes i Braås, ett litet samhälle i Växjö kommun, mellan 2013–2015. Studien bygger på dokumentsanalys och intervjuer med de som ansvarade, genomförde eller deltog i projektet. I analysen har teorier om samverkan och begreppet gränsarbete använts. Gränsarbete handlar om hur professionella sätter upp gränser för vilket arbete som tillhör eller inte tillhör den egna professionsarenan.

Studien visar att pedagoger i förskolan uppfattade att de fått ökad kompetens och ökad trygghet i att bemöta barn och föräldrar. Likaså har personal upplevt sig tryggare i att kontakta och göra anmälningar till socialtjänsten. Familjer har också av professionella i de olika verksamheterna blivit hänvisade till projektet och fått enskilt stöd. Studien visar också att projektet kunde få en avgörande betydelse för föräldrars livssituation både då som nu. De faktorer som identifierats bidra är att de ansvariga på förvaltningarna hade en gemensam samsyn och tog ett gemensamt ansvar. De projektanställdas förmåga att med barnens bästa för ögonen vara gränsöverskridare – att med stort engagemang skapa relationer och tillit och få tillgång till andras arenor – framstår varit centralt. Att arbetet gjordes i projektform kan också ses ha bidragit då det möjliggjort att existerande gränser kunnat utmanas. Utbildningssatsningar kan ha bidragit till ökad reflektion hos personal och större gemensam förståelse av barns behov.

Till de försvårande och hindrande faktorerna hör bristande implementering i berördaverksamheter vilket väckte frågor och ett behov av att försvara gränser. Projektet påverkades också negativt av att personal i projektet och på chefsposter utanför projektet slutade. Personalomsättningens betydelse visar också att projektet var och förblev personberoende. Analysen av samverkansprojektet i Braås visar på vikten av att skapa en verksamhetdomän för tidiga och förebyggande insatser som vilar på flera stöttepelare – någon form av reglerande strukturer, gemensamt ansvar och uppdrag och samverkanskultur i såväl förvaltning som berörda verksamheter. För Växjös del framstår det som att arbetet främst vilat mot den normerande stöttepelaren – att skapa ett moraliskt tryck på verksamheter och personal att genom samverkan arbeta förebyggande. Skapandet av en verksamhetsdomän för tidiga och förebyggande insatser framstår därmed vara en fortsatt utmaning för Växjö kommun. För utvecklingen av en sådan domän finns flera lärdomar från Braåsprojektet – en samsyn från involverade förvaltningar som skapar ett gränsland för förebyggande arbete, att detta gränsland har autonomi i relation till andra verksamheter, lokal tillgänglighet och personal med förmåga att skapa relation och tillit. Fortsatt arbete bör inriktas på omgivande strukturer som skapar tillhörighet och långsiktighet i arbetet. Vår analys visar också påbehov av bättre villkor för samverkan och förebyggande arbete, något vi trorkan gynnas av följande:

1. Ett lagstiftat gemensamt socialt uppdrag att förebygga ojämlika villkor för verksamheter som kommer i kontakt med barn. Ett sådant uppdrag bör innefatta att verksamheten ska (1) vara väl förtrogen med barnslevnadsförhållanden,(2) främja jämlikhet i levnadsvillkor och (3)samverka.

2. Ökad kunskap om konsekvenserna för barn och föräldrar av förebyggande arbete. Det är särskilt angeläget att föräldrar och barn får dela med sig av erfarenheter och att studier inriktas på att undersöka vilken betydelse förebyggande arbete och tidiga insatser kan få fördem.

3. Att samverkan och förebyggande arbete ges förutsättningar för att lyckas. Det inbegriper tydlig ledning i alla nivåer, från högsta till lägsta, gemensamma utbildningar för personal i olika verksamheter, lokalt utarbetade samverkansuppdrag, öppna och icke-diskriminerande strukturer bortom myndighetsutövning och uthållighet. Växjö kommun har med sin uthållighet och vilja att förebygga ohälsa och sociala problem för barn goda förutsättningar för att utveckla enverksamhetsdomän för tidiga och förebyggande arbete. Fortsatt arbete bör inriktas på att göra detta uppdrag till ett delat samhällsansvar för professionella i berörda verksamheter.